Publicerad 1919   Lämna synpunkter
BORDDUK bω3rd~dɯ2k, äfv. BORDSDUK bω3rds~dɯ2k, r. l. m.; best. -en; pl. -ar.
Ordformer
(bord- Var. rer. osv.; borde- BtFH 4: 189 (1563), Florinus Voc. 50 (1695); bords- Hambræus, SAOF (1916; jämte bordduk))
Etymologi
[fsv. bordhduker; jfr d. borddug; af BORD, sbst.1 5 o. 6, o. DUK]
(större) duk (afsedd att läggas) på ett bord, täckande hela l. största delen af bordet. Var. rer. 26 (1538). At reen slicka the besmorda fingren, medh munnen, eller och affstryka them på klädeherne, är .. ohöffweligit (dvs. opassande), thet samma skal man fast heller medh bordzduken eller och medh handkläde göra. Hambræus Erasmus B 10 a (1620). En liten fin blårandig Bord-Duk. GT 1788, nr 133, s. 4. ”Den ingenting lärt, han ingenting vet” — sa’ sotarpojken, satte sig på rena bordsduken. Holmström Sa’ han 24 (1876). Bordduk ombytes på söndagsmorgnarna. Hedenstierna Fru W. 200 (1890). — jfr YLLE-BORDDUK.
Ssgr: BORDDUKS- l. (sällan) BORDSDUKS-BÅRD. —
-FRANS. —
-HÅLLARE. apparat att fasthålla duken vid bordet (i sht använd vid dukning utomhus). —
-KLÄMMA. jfr -HÅLLARE. Nord. komp. vårkatal. 1904, s. 31. —
-KLÄMMARE. jfr -HÅLLARE. —
-MAKARE. (förr) Borddukz- .. och Täckesmakare. Risingh Kiöph. 91 (1669).

 

Spalt B 3919 band 5, 1919

Webbansvarig