Publicerad 1920   Lämna synpunkter
BORICKA bω3~rik2a, äfv. bω4rika l. (i Skåne vanl.) bωrik4a, ngn gg bωrik3a2 (bori´cka Weste; bòri´kka Almqvist; i vers — ∪ — Bellman 1: 213 (1771; men ∪ — ∪ Därs. 220), Franzén Skald. 1: 371 (1824)), f. l. r.; best. -an; pl. -or.
Etymologi
[af span. borrico, åsna, borrica, åsnesto, l. ital. buricco, åsna, l. fr. bourrique, åsnesto; af senlat. burricus l. būricus, liten (fuxröd) häst, afl. af lat. burrus, eldröd, af gr. πυρρός med samma bet., afl. af gr. πῦρ, eld (se FYR). Med afs. på ordets genus o. form i sv. jfr ÅSNA]
1) åsna. Borikor eller Åsnor mindre än de minsta hästar, Equus Asinus .. äro mycket allmänne (i Spanien). Osbeck Resa 35 (1751, 1757). Jag såg stora karlar .. rida på borickor, så små, att efter utseende ryttarne bort bära dem. Nicander Minnen 1: 279 (1831). Högberg Jesu br. 1: 28 (1915). — särsk. (knappast br.) åsnesto. Stiernstolpe DQ 3: 105 (1818; öfv. af span. borrica). Cavallin (1875). Auerbach (1907).
2) i öfverförd o. bildl. anv.
a) [jfr motsv. anv. af ÅSNA] om dum person. Bellman 4: 67 (1791). Den dumma borickan till karl der borta hade ställt mitt skrin med farmaceutiska preparat upp och ned på lasset. Heidenstam End. 6 (1889). Ahrenberg Män. 5: 78 (1910).
b) (tillf.) ringaktande om häst; ök, krake. Bellman 1: 213 (1771). Därs. 220.
Ssgr: BORICK- l. BORICKE-FÖL. SAOL (1900: borick-). —
-SKINN. Och trumslagarn piskar sitt boricke-skinn. Braun Carolina 128 (1844).
Anm. I ä. tid användes äfv. formen bori(c)k (borique). Osbeck Resa 35 (1751, 1757; om åsnehingst). Ödmann Str. saml. 2: 2 (1785). A. G. Silverstolpe Skald. 2: 63 (1810; i rim).

 

Spalt B 3962 band 5, 1920

Webbansvarig