| Publicerad 1921 | Lämna synpunkter |
BORTDÖD bor3t~dø2d, adj.
a) motsv. BORTDÖ 1 a, d: afliden, bortgången, död; utdöd; numera bl. om ett flertal. VDAkt 1679, nr 315. Många af våhra ryttare ähro bortdödhe. KKD 7: 39 (1703). Hon tärdes af, blef bortdöd och begrafven. Tegnér (WB) 1: 175 (c. 1805). En bortdöd slägt. Snoilsky 2: 234 (1881).
b) motsv. BORTDÖ 1 b: död, bortvissnad. Den bortdöde växten. Retzius Flora oec. 150 (1806). Mer eller mindre synbart förfrusna d. v. s. bortdöda lemmar. Wretlind Läk. 7: 136 (1899).
a) motsv. BORTDÖ 2 b: som upphört, försvunnen, förgången, död. Hvarje Latinsk och Grekisk Inscription är så mycket, som en Auctor i desse bortdöde Språken. Björnståhl Resa 1: 334 (1772). Ett ännu i smärtan icke bortdödt leende. Rydqvist Resa 72 (1838). De tusentals fragmenter af en förfluten tids lif, som Cronholm .. (samlade), dem förstod han aldrig att .. sammanställa … Det blef alltid blott det bortdödas lämningar. Weibull Fr. Lund o. Lundag. 201 (1880). — särsk. om ljud: som förklingat. Ett bortdödt ljud. C. V. A. Strandberg 1: 83 (1848).
b) [jfr motsv. anv. af fsv. döþer] (†) kraftlös, ogiltig. Som inga bevis upteddes .. ansåg B(i-skop) Henrik hans påstående för bortdödt och förqvaft. Lagerbring 1 Hist. 2: 781 (1773).
Spalt B 4041 band 5, 1921