| Publicerad 1921 | Lämna synpunkter |
BORTFARA bor3t~fa2ra, v. -far, -for, -foro, -farit, -faren; se för öfr. FARA, v. vbalsbst. -ANDE; jfr BORT-FÄRD o. BORTFART.
1) fara l. begifva sig l. resa bort. Mannen är icke hema, Han är borttfaren longwägha. Ordspr. 7: 19 (Bib. 1541; Bib. 1917: har rest en lång väg bort). Rääf Ydre 1: 82 (1856). — särsk. (mindre br.) med annat subj. än person: fara sin kos. Itt wädher som borttfaar och kommer intet igen. Psalt. 78: 39 (Bib. 1541). Palmblad Fornk. 1: 19 (1843).
2) (mindre br.) bildl.: försvinna, förgå; upphöra. Then Wällusten hon medh hast bortfaar. Rudbeckius Starcke D 4 b (1624). Den bortfarna leende barndomstid. Almqvist Törnr. b. 1: 104 (1839). — särsk.: hädanfara, skiljas hädan, gå bort, dö. (Den rike) tagher intet medh sigh aff alt sitt arbete j sinne hand, när han bortfaar. Pred. 5: 14 (Bib. 1541). Många slägtleder på jorden har du sett uppkomma och bortfara. Wallin Rel. 4: 418 (1831).
Spalt B 4043 band 5, 1921