| Publicerad 1921 | Lämna synpunkter |
BOTTENLÖS bot3en~lø2s, adj. -are. adv. -T.
som saknar botten. — särsk.
a) till BOTTEN I 1: utan botten, som saknar botten; numera företrädesvis i mer l. mindre bildl. anv. (jfr α, β). Theres säck skal hologh och botnalöös wara. Förspr. t. Hag. (Bib. 1541). 1 par aldeles utsletne och bottenlöse skoor. Bouppteckn. fr. Växiö 1739. Dalin (1850). — särsk. mer l. mindre bildl. (jfr d).
α) i uttr. som beteckna att ngt är svårt l. omöjligt att fylla (l. tillfredsställa). (Kristiern I:s) owener begynte kalla honom ena botnalösa tasko. O. Petri Kr. 225 (c. 1540). Tiggiare säcken är botnlöös. Linc. (1640; under mendicus); jfr Grubb 803 (1665). Girigheet är ett bottnlöst Faat. Grubb 253 (1665). — särsk. (jfr BOTTEN I 1 b γ) i uttr. som beteckna att ngn är svår l. omöjlig att mätta, omättlig. Du äter ju som om du vore alldeles bottenlös. (Satan kan) aff syndenne aldrigh .. warda mättat, och är i så måtta bontlöös och vthan grund. P. J. Gothus Savonarola Synd. sp. C 8 b (1593; tryckfel för botnlöös). jfr (mindre br.): Vi dricka bottenlöst. Hedin Bagdad 540 (1917).
β) i uttr. som beteckna att ngt är svårt l. omöjligt att tömma l. att se l. få ngt slut på (jfr BOTTEN I 1 b δ). Ett bottenlöst arbete. Nordforss (1805). Uttrycket: ”han har en bottenlös pung” utmärker .. rikedom, till den grad, att egaren aldrig kommer till botten. Almqvist (1844).
b) till I 2, 3: som saknar (l. anses sakna) botten; som är så djup att bottnen icke kan skönjas l. uppnås. En bottenlös afgrund. Ett bottenlöst djup. Watnet är botnalöst, och läter intet wadha sigh. L. Petri 1 Post. H 2 a (1555). Det talas om bottenlösa sjöar, det är ogrundadt. Wallerius Hydrol. 35 (1748). Mitt imellan Hetland och Norge, är et omåtteligt djup, samt närmare emot Norge, botnlöst. Montan Underr. uti segl. 27 (1787). Dybeck Runa 1850, s. 22. — mer l. mindre bildl. (jfr d). Herrans wälsignelse .. är een botnlös gruffua, som gör hwar man rikan. P. Erici Musæus 2: 372 b (1582); jfr a β. Riket .. (var) nedsänkt i ett snart sagdt bottenlöst haf af .. skulder. Schönberg Bref 3: 2 (1778).
c) (numera bl. i Finl., mindre br.) i öfverförd anv. om person: slösaktig. Besicktningsmännerne (för kyrkobygget hafva) .. varit altför bottenlösa med Materialernes utsättjande. VDAkt. 1779, nr 502. Hembygden 1912, s. 140.
d) i bildl. l. öfverförd anv. ss. förstärkande bestämning: gränslös, oändlig (jfr BOTTEN I 1 b δ). Ett bottenlöst elände, förfall, slöseri. Bottenlös enfald, okunnighet, förtviflan, grymhet, smuts. Bottenlösa skulder, tillgångar. Bottenlöst olycklig, enfaldig. Båttenlöser ståt. Kolmodin Qv.-sp. 2: 579 (1750). Hans bottenlösa lärdom. Nicander Minnen 1: 21 (1831). Allt var så bottenlöst eländigt. Quiding Hvidehus 75 (1899). — (i Finl., tillf.) om person. En idealiserande riktning (i litteraturen), som ställde mot varandra hjältar utan tadel och bottenlösa bovar. Vasenius Harmoni 85 (1908).
2) (i Finl., tillf.) till BOTTEN II 1 e γ. En man utan tro är en våg utan strand, rotlös, bottenlös. Topelius Tänkeb. 9 (1895).
3) till BOTTEN II 2, om jord o. d.: som (skenbart) saknar fast grund; som är så lös l. uppblött att man sjunker djupt ned däri. Bottenlös dy. HA 7: 113 (1720). Genom ett inträffadt blidväder hade vägarne blifvit bottenlösa. Carlsson Hist. 7: 54 (1885). Myren var bottenlös så där nyss efter tjällossningen. Lagerlöf Holg. 2: 8 (1907). — bildl. Then Skrifftermål som hwiskas vthi Öronen .. bygges vppå en botnlöös Grund, och på Sand. Schroderus Os. III. 1: 315 (1635).
Spalt B 4116 band 5, 1921