| Publicerad 1922 | Lämna synpunkter |
1) (hög o.) brant sluttning; brant höjd. Klättra uppför, störta nedför en brant. Helsingius (1587). Et högt berg, som war mächta swårt at komma upföre branten. Holm N. Sv. 181 (1702). Med en .. nästan alldeles rak brant stupar landet ned i sjön. Torpson Eur. 2: 206 (1896). bildl. Ärans branter. Posten 1769, s. 487. — jfr BERG-, KLIPP-, SKOGS-, STRAND-, TAK-, TVÄR-BRANT m. fl.
2) om öfversta kanten l. randen af en brant sluttning. Han klifver på det högsta berg / .. At störta sig från högsta branten. Dalin Vitt. 4: 38 (c. 1735). Gamle Hurra stod på branten / vid sin stugudörr. Fröding Guit. 17 (1891). — mer l. mindre bildl. På branten af sin undergång. Lagerbring 1 Hist. 2: 682 (1773). (Världens barn) dansa yrande på grafvens brant. Östergren NDikt. 151 (1879). särsk. (numera i sht i högre stil) i uttr. stå (äfv. vara) på branten att (göra ngt), vara nära att. Knöppel Den vilda ön 16 (1748). Huru ofta har icke Edert hjerta varit på branten att falla? Ödmann Pred.-utk. 161 (1808).
Spalt B 4163 band 5, 1922