Publicerad 1922   Lämna synpunkter
BRAVO bra4vω, sbst.1, m.; best. -n; pl. -s.
Etymologi
[jfr t., eng. o. fr. bravo, af it. bravo, lejd lönnmördare, urspr. benämning på ädlingarnas gendarmer l. spioner under 15– o. 1600-talet; identiskt med BRAVO, interj.]
lejd lönnmördare; slagskämpe, bandit; nästan bl. i fråga om utländska (i sht sydeuropeiska) förh. Tersmeden Mem. 1: 169 (c. 1780). En knifbeväpnad svensk bravo. Braun Ber. 2: 77 (1850). Schwungen i stöten påminde om levantiske ”bravos”. GHT 1892, nr 271 B, s. 2.

 

Spalt B 4174 band 5, 1922

Webbansvarig