Publicerad 1922   Lämna synpunkter
BRAVO bra4vω, interj. o. sbst.2 n.; ss. sbst. best. -t, pl. -n, äfv. =.
Etymologi
[jfr d., t., eng. o. fr. bravo, af it. bravo, eg.: tapper, förträfflig, användt ss. bifallsrop till manliga uppträdande i den italienska operan. — jfr BRA, BRAVAD, BRAVERA, BRAVO, sbst.1]
I. interj., utrop af bifall l. instämmande (i sht riktadt till uppträdande talare l. konstnär o. d.): bra! utmärkt! Ropa bravo. Thorild 2: 90 (1784; ironiskt). Bravo, bravo! susade genom församlingen. Strindberg Röda r. 156 (1879).
II. sbst.: bravorop. Han hade knapt framfört sitt förslag, förrän ett allmänt bravo skallade. C. F. Dahlgren 4: 253 (1831). En fåfänga, som ”tager alla bravon såsom egnade åt honom ensam, men ädelmodigt afstår hvisslingarna åt den meduppträdande”. V. Rydberg i GHT 1870, nr 122, s. 3.
Ssgr (till I): BRAVO-ROP. Trolle-Wachtmeister Ant. 1: 214 (1809). En storm af bravorop. Strindberg Röda r. 157 (1879). —
-SKRI. (föga br.) Kellgren 2: 158 (1792).
Anm. till I. Ss. uttr. för starkt (l. stegradt) bifall användes äfv. bravissimo [af it. bravissimo, superlativ till bravo], ofta föregånget af bravo l. dyl. De gälla bifallsropen: / Excellent! bravissimo! Lenngren 63 (1799). Man ropade: ”bravo, bravissimo ..”. Sturzen-Becker 1: 145 (1861).

 

Spalt B 4174 band 5, 1922

Webbansvarig