Publicerad 1922   Lämna synpunkter
BRETON bretω4n, m.; best. -en; pl. -er.
Ordformer
(bri- 1635)
Etymologi
[jfr eng. briton, meng. breton; af fr. breton, af lat. britto (gen. -ōnis) (se BRITT)]
person tillhörande den i Bretagne boende, keltiskt språk (jfr BRETONSKA 2) talande keltiska stammen. Schroderus Os. 2: 330 (1635). Charpentier IeurSpr. 233 (1915).
Afledn.: BRETONSK, äfv. BRETONISK, adj. (-isk Atterbom, Charpentier IeurSpr. 233 (1915: medelbretonisk, nybretonisk)) Atterbom PoesH 4: 91 (1848). Det bretonska språket. Svedelius Statsk. 2: 145 (1868). —
BRETONSKA, äfv. BRETONISKA, i bet. 1 f., i bet. 2 r. l. f. (-iska Charpentier)
1) bretonsk kvinna.
2) språkv. benämning på den underafdelning af de britanniska språken (se BRITANNISK 1) som talas i Bretagne. Bretonskan .. utgör de sedan omkr. 400 till norra Frankrike utvandrande britternas språk, nu inskränkt till västra hälften af Bretagne. Noreen VS 1: 64 (1903). Charpentier IeurSpr. 233 (1915). jfr FORN-, MEDEL-, NY-BRETONSKA.

 

Spalt B 4208 band 5, 1922

Webbansvarig