Publicerad 1922   Lämna synpunkter
BRIS bri4s, r. l. m.; best. -en; pl. -ar (Oxenstierna Vanderdecken 114 (1865) osv.) l. -er (Dalin (1850), SAOL (1900), LoW (1911)); förr äfv. BRISA, r. l. f.; best. -an.
Ordformer
(brisa Röding, Deleen (1836; under brise). breeze Gyllengranat. bris Ekbohrn (1840) osv.)
Etymologi
[liksom d. bris(e) af holl. bries l. (n)t. bris(e) l. eng. breeze; jfr fr. brise, span. brisa]
i sht. sjöt. vind; särsk. om frisk men ej särskildt stark vind. Svag, lätt, fin, hård, lagom, laber, jämn, frisk, styf, hård bris. Röding 1: 389 (1794; icke upptaget i den sv.-t. afdelningen). Breeze. En viss vindens styrka. Gyllengranat Sjökr. 1: 190 (1837). Skeppet .. hade .. redan fått bris och hunnit så långt att ingen möjlighet var att nå det. Skogman Eug. 1: 242 (1854). En lätt bris krusar vattenytan. VFl. 1907, s. 44. — jfr HAFS-, KVÄLLS-, LAND-, SJÖ-BRIS m. fl.
Afledn.: BRISA, v., se d. o.
BRISIG, adj.
1) om plats där l. tid då det blåser (bris); blåsig. Det är rätt brisigt ute på sjön. Alla gator vimla af folk denna vackra, brisiga söndagseftermiddag. TurÅ 1912, s. 81.
2) om haf l. vatten: krusad af bris(ar). Man får .. ej frånkänna konstverket ett visst friskt drag, med dess brisiga vatten och sin klara, nordiska luft. PT 1906, nr 221 A, s. 3.

 

Spalt B 4231 band 5, 1922

Webbansvarig