Publicerad 1923   Lämna synpunkter
BRUDTBONDE brut3~bωn2de, m.; best. -en; pl. -bönder.
Ordformer
(brudte- (brut(t)e-) 1712—1882)
Etymologi
[sv. dial. (Gottl.) bruttebonde, bildadt på samma sätt som l. efter mönstret af fsv. bruttu mö (se BRUDTÄMMA)]
(bygdemålsfärgadt på Gottl.) benämning på den (äldre) man som leder brudgummen fram till brudstolen l. altaret. Spegel (1712). TurÅ 1917, s. 310.

 

Spalt B 4321 band 5, 1923

Webbansvarig