| Publicerad 1923 | Lämna synpunkter |
BRUM brum4, sbst.2, n.; best. brummet; pl. =.
(mindre br.) vbalsbst. till BRUMMA, v.
1) till BRUMMA, v. 1: brummande ljud, sorl. Hon hade .. någongång hört ett aflägset brum, som kanske kom af en björn. Almqvist DrJ 285 (1834). Brunnens sorl och brumm. Sturzen-Becker 3: 176 (1861). jfr (†): På din graf et vackert Rycktes brumm / Erhåller (dvs. bevarar) dig altfoort i lifsens land et rumm. SColumbus Vitt. 93 (c. 1670).
2) (hvard.) till BRUMMA, v. 2: brummande. Med ett brum öfver ”de satans qvennfolka å deras påhett”. Sundblad GBruk 343 (1888).
Spalt B 4342 band 5, 1923