Publicerad 1924   Lämna synpunkter
BRÅK brå4k, sbst.1, i bet. 1—3 samt 5 o. 6 n., i bet. 4 r. l. m.; best. -et, ss. r. l. m. -en; pl. =, ss. r. l. m. -ar.
Ordformer
(bråck (i bet. 3) 1545—1626)
Etymologi
[jfr ä. d. brag, brytning, skada, nor. dial. braak, brytning, linbråka, ansträngning, larm, mnt. brak, brytning, brist, sbst. till de i den etymologiska afd. under BRÅKA, v., nämnda verben. I bet. 2 torde ordet vara af annat ursprung; jfr nt. brok, brottstycke, brutet tal, motsv. t. bruch, till brechen (se BRÄCKA, v.1; jfr BROCK, sbst.1 o. sbst.2). De nordiska orden äro möjl. (i bet. 2—3 sannol.) lånade från (m)nt.]
1) (†) sönderbrytande, brytning, brott; jfr BRÅKA, v. 1. Linc. Ii 1 a (1640). Vid sägervärckz viisaren gick fuchtigheten in, skilde julen nogot i olag i vhrvärcket, dock uthan bråk eller bräckande. VDAkt. 1700, nr 277. Heinrich (1814).
2) tal som uttrycker en l. flera delar af ett helt som är deladt i ett antal lika stora delar, brutet tal. Blandadt tal, som består af ett helt tal och ett bråk. Aurelius Arithm. E 1 b (1633). Bråk består af twenne Tahl neml. Täliaren som står öfwer lineen, men Nämnaren sätties under. Rålamb 1: 5 (1690). — jfr DECIMAL-, KEDJE-, NÄRME-, STAM-BRÅK.
3) (†) skröplighet, brist, fel l. dyl. Tu .. beclagher tin swaghet och bråck Och ath tu haffuer icke fförstånd til then beffalningh vppå Wiborgh. HFinlH 1: 268 (1545). Schroderus Liv. 499 (1626).
4) (†; jfr dock a) motsv. BRÅKA, v. 2: redskap l. apparat hvarmed ngt bearbetas (bräckes, söndermales, ältas); jfr BRÅKA, sbst. Rålamb 13: 74 (1690; om en staf för bearbetande af deg). — särsk.
a) (mindre br.) motsv. BRÅKA, v. 2 a. Schroderus Dict. 80 (c. 1638). Arenander Lin. 45 (1910).
b) motsv. BRÅKA, v. 2 b. Hülphers Dal. 477 (1762). jfr LER-BRÅK.
5) (i sht hvard.) motsv. BRÅKA, v. 4: besvär, ansträngning(ar), möda, bestyr. LReg. 245 (1648). Ett sådant bråk med mat, klädsel, utstyrning och tusen anordningar. Almqvist DrJ 338 (1834). Billy Fisk hade ett fasligt bråk med att hindra honom rusa tillbaka in i mängden. Cavallin Kipling Kung 68 (1897). — jfr HUFVUD-BRÅK.
6) (i sht hvard.) motsv. BRÅKA, v. 5: buller, larm, oväsen, stoj, stim; stundom: gräl. Nohrborg 291 (c. 1765). Han vredgas, larmar väl, / Men vinner ingen ting med allt sitt bråk. Remmer Theat. 1: 52 (1814). Klungor af pojkar marschera fram och åter med bråk och bång. Steffen BrittStröft. 118 (1895). Intet parti (i Norge) kan lefva, som icke ställer till bråk med Sverige. VL 1905, nr 43, s. 2.
Ssgr (i allm. till 2): A: BRÅK-BETECKNING. Rydqvist SSL 2: 596 (1860). —
-DEL. (bråks- 1832)
1) [efter t. bruchteil, fragment; uppfattadt ss. sammansatt med BRÅK, sbst.1 2] (ytterligt) liten del af ngt. (Hwasser) var .. lika litet benägen, att eftergifva något af värdigheten, som att undandraga sig den minsta bråkdel af sitt kalls åligganden. CVAStrandberg 1: 358 (1862).
2) (föga br.) till 2: ett bråk utgörande del af ett tal. Carlström Spinnm. 107 (1832). —
(6) -MAKARE. (hvard.) person som (gärna l. ofta) ställer till bråk l. krångel, bråkstake. Erfarenheten visar ofta att de s. k. bråkmakarne i våra skolor äro förträffliga charakterer. PedT 1865, s. 362. —
(6) -MAKERSKA. (hvard.) jfr -MAKARE. —
-RÄKNING. räkning med bråk. KOF II. 1: 288 (1659). —
(6) -STAKE, m.||ig. (hvard.) jfr -MAKARE. Han var .. en den värste bråkstake i sitt förhållande till förmän, kamrater. Schöldström BrokBild. 115 (1892). —
-STRECK. Strecket mellan Täljaren och Nämnaren .. (kallas) Bråkstreck. Fahlgrén Boktr. 35 (1853). —
-TAL. tal som utgöres af l. innehåller ett bråk. Dalin (1850).
B (†): BRÅKS-DEL, se A.

 

Spalt B 4435 band 5, 1924

Webbansvarig