| Publicerad 1924 | Lämna synpunkter |
BRÅKA brå3ka2, v. -ade ((†) p. pf. bråkt PPGothus Underv. T 1 b (1590)). vbalsbst. -ANDE, -NING (i bet. 2); -ARE (se under afledn.); jfr BRÅK, sbst.1, BRÅKA, sbst. (se under afledn.).
1) (†; jfr dock särsk. förb.) bräcka, bryta, krossa, sönderslå, söndersmula; stundom med afs. på person: rådbråka. Brahe Kr. 50 (c. 1585). Fluxt föllo Krijgzmännerna vthan någhot mootstånd in vthi Stadhen, somblighe vthöfwer ther Muren bråkadh war. Schroderus Liv. 571 (1626). Tessin Bref 1: 92 (1751). — jfr NED-, RÅD-, SÖNDER-BRÅKA m. fl.
2) (†; jfr dock a, b, c, d) göra (ngt) till föremål för behandling (sönderbrytande l. söndersmulande l. ältande o. d.) i syfte att förädla detsamma, bearbeta; stundom: plöja upp. Rålamb 13: 74 (1690; med afs. på deg). Bråka en trädes åcker. Möller 1: 901 (1745). — särsk.
a) (fullt br.) om det vid beredning af lin l. hampa o. d. förekommande arbetet att knäcka o. aflägsna de träartade beståndsdelarna i växtstjälkarna; i sht om dylikt arbete med lin- l. hampbråka l. särskild maskin (s. k. bråkmaskin). Brahe Oec. 111 (1581). Lijn och Hampa rötas vthi Flyy, och när the äre torckade bråkas (klyfftas) the medh Brååk, (klyffta). Schroderus Comenius 497 (1639). UB 6: 358 (1874). — jfr HAMP-, LIN-BRÅKNING.
b) (fullt br.) tekn. om ältande af lera (i sht vid tegel- o. lergodsfabrikation). Triewald Förel. 1: 75 (1728, 1735). Leran (till tegel) bråkas i lerkran. Juhlin-Dannfelt 400 (1886).
d) (föga br.) tekn. med afs. på skinn: behandla gm vridning o. gnidning. (Skinnen måste) bråkas och stampas. VetAH 1792, s. 58.
3) (†; jfr dock b, c) i mer l. mindre bildl. anv. af 1 o. 2: (illa) tilltyga, fara hårdt l. illa fram med (ngn l. ngt); anstränga, plåga, möda; stundom: förkrossa. Smäleken (har) .. bråkat och förkrossat hans hierta. LPetri ChrPina X 5 a (1572). Tine skott the hafva råkat / Mig och bråkat, / At jag helt försmächtar. Arrhenius Vitt. 35 (1689). Nu bråkar .. (strutsen) sin tunga kropp, / Nu flacksar han. Lenngren (SVS) 2: 33 (1791). En hop af Tentamina, som .. bråka en fattig Professor. FoU 20: 127 (i handl. fr. 1843). — jfr FÖR-BRÅKA. — särsk.
a) i p. pf. i adjektivisk anv.: ledbruten, öm. Haartman Sjukd. 151 (1765). Kullberg Tasso 1: 180 (1860).
b) (numera i sht i ngt hvard. spr.) i uttr. bråka sin hjärna l. sitt hufvud, stundom bråka hjärnan l. hufvudet l. skallen, förr äfv. bråka sitt vett, bråka minnet, anstränga l. bry sin hjärna osv.; jfr BRY, v. 8, BRYTA 18. Swedberg Ungd. 433 (1709). Ther vti må en Thomas och Scotus bråka sitt hufvud. Scherping Cober 2: 84 (1737). Bråka minnet. Livin Kyrk. 103 (1781). De lärde, de rike de bråka sitt vett / Att röna, hvars rätt som är god. Geijer I. 3: 187 (1811). Wennerberg 2: 5 (1848).
c) (numera bl. i Finl.) om bristfällig l. vanställande l. med svårighet försiggående behandling af (i sht ett främmande) språk l. af ord l. uttryck i ett dylikt: rådbråka. CUHiärne Vitt. 220 (1740). Det är ej underligt, at utländske Munkar så bråkat Svenska Namn. Dalin Hist. 1: 417 (1747). Tony bråkade sin fransyska och sade rätt vackra saker åt den täcka flickan. Bremer Brev 1: 60 (1821). Hahnsson (1884). — jfr RÅD-BRÅKA.
4) (i sht hvard.) anstränga sig, möda sig; numera bl.: under möda o. besvär l. motiga förhållanden l. med stora anstalter syssla l. arbeta l. utveckla verksamhet (med ngt); förr stundom: bry sin hjärna.
a) intr. Lind (1749). Han bråkar gräsligen med den saken. Sahlstedt (1773). Men huru måste icke de hafva bråkat, innan de almänt kunde inse sanningen deraf, at (osv.). Plantin IVetA 1784, s. 5. Hon var i sitt element, när hon fick bråka och råda och arrangera med kostymer etc. etc. Dahlgren 2Ransäter 158 (i handl. fr. 1843). Jag har länge nog bråkat med (elden för att få den att taga fart). Rönnberg Bredbolstad 143 (1907). — jfr FRAM-BRÅKA.
b) (†) dep. (En lärare som) hade några vetenskaper på Grekiska modersmålet, .. som han för sig bråkades med. Eneman Resa 1: 98 (1712). SvMag. 1766, s. 219.
5) (i sht hvard.) intr.: ställa till besvär l. krångel l. spektakel; göra svårigheter, krångla; väsnas, stimma, vara bullersam; stundom närmande sig l. öfvergående i bet.: kälta, gräla. Stå inte och bråka nu! Hvad bråkar du för? Bråka för bråkets egen skull. Det lönar sig inte att bråka med honom. Pojkar måste få bråka. Tessin Bref 2: 240 (1754). Lät bli at träta och bråka! Envallsson Bob. 10 (1788). (De uppmanade honom) Att han för Guds skull icke skulle bråka, / Men gifva efter. CVAStrandberg 5: 73 (1862). Halfvor fick lof att sätta sig ned på en sten, medan hjärtat bråkade som värst. Lagerlöf Jer. 2: 132 (1902).
1) (†; jfr dock slutet) = BRÅKA, v. 1. Linc. (1640). ConsAcAboP 1: 532 (1652). Juslenius 317 (1745). särsk. (fullt br.) i fråga om uppbrytande af is i frusen farled. Isbrytaren bråkade sönder isen.
2) (mindre br.) = BRÅKA, v. 2 (jfr särsk. BRÅKA, v. 2 a). (Kvinnorna) började bråka sönder linet. Lagerlöf Holg. 2: 416 (1907).
3) (†; jfr dock slutet) till BRÅKA, v. 3. Försmädhelse bråkar migh hiertat sönder. Psalt. 69: 21 (Bib. 1541). Sylvius Mornay 275 (1674). särsk. (mindre br.) till BRÅKA, v. 3 b. (Något) som jag icke begriper, om jag bråkar sönder tinningen på mig. Almqvist Går an 84 (1839). Bråka sönder sin hjerna, sitt hufvud. Berndtson (1880).
4) (föga br.) till 4: krångla med (ngt) så att det går sönder. (Du har) bråkat sönder (kaffe-)qvarnen. Hedenstierna Jönsson 120 (1894). —
BRÅKA UPP10 4 l. OPP4. till 1; jfr UPPBRÅKA. Den ränna (i isen), som bråkats upp. SmålAlleh. 1883, nr 4, s. 3.
BRÅKA, r. l. f. [jfr d. brage, mnt. brake] (†; jfr dock a, b) till 2: redskap l. apparat hvarmed ngt bearbetas (bräckes, söndermales, ältas); jfr BRÅK, sbst.1 4. At arbeta en hård Bröd-deg .. med Bråkor och andre verktyg. Fischerström 3: 428 (1787). särsk.
a) (fullt br.) till 2 a. Linc. Cccc 3 a (1640). Från badstusvalen höres skäktans hvin / och bråkans tuggning på det sega lin. Karlfeldt Vildm. 46 (1895). jfr HAMP-, LIN-BRÅKA.
BRÅKARE, i bet. 1 r. l. m., i bet. 2 m.||(ig.).
2) till 2 a: person som bråkar lin; nästan bl. i ssgn LIN-BRÅKARE. —
BRÅKIG, adj.
1) besvärlig, krånglig; jfr BRÅK, sbst.1 5, o. BRÅKA, v. 4. Det (var i kortspelet trisett) bråkigt, att gifva akt på inviter. Ödmann Hågk. 79 (c. 1805). För en ung, fattig civilingeniör var det lika bråkigt, banan lika trång som förut. Hedenstierna FruW 75 (1890).
2) som (ofta l. gärna) bråkar (i bet. 5), bullersam, bångstyrig; äfv. om lokalitet: hvarest det bråkas; jfr BRÅK, sbst.1 6, o. BRÅKA, v. 5. En bråkig klass. Dalin (1850). För vapenrasslet skygga, ”Lindens” dufvor / flytt undan till en mindre bråkig vrå. Jensen FjStig 29 (1893). Konstapeln .. skulle anhålla en bråkig arbetskarl. VL 1906, nr 284 A, s. 3. Flugor, som plåga våra djur och göra dem bråkiga. Hedin Transhim. 1: 60 (1909).
BRÅKLIG, adj. (bråkke- 1656; bråke- 1762) (†)
2) = BRÅKIG 1. Födelsen gråteligh, fortgången bråkkeligh, vthgången förskreckeligh. Billichius GTorbjörnsd:r C 4 a (1656). Linné Bref I. 2: 256 (1762). —
BRÅKSAM, adj.
1) (†) = BRÅKIG 1. Strömer PVetA 1756, s. 12. Bråksama och mattande Riksbekymmer. Lagerbring 1Hist. 3: 224 (1776). Topelius Ljungbl. 184 (1846, 1860).
2) (mindre br.) = BRÅKIG 2. Då det blef för bråksamt (på gästgifvargården), smög jag mig sakta ut. Tersmeden Mem. 5: 13 (1769). Törneros Bref (Schröder) 1: 284 (1827). Bråksam och oregerlig. Vendell SvFras. 44 (1903).
Spalt B 4436 band 5, 1924