Publicerad 1924   Lämna synpunkter
BUFFON, m.||ig.; best. -en; pl. -er.
Ordformer
(buffon c. 1715. bouf(f)on 1699—1833)
Etymologi
[af fr. bouffon, af it. buffone, afledn. af buffo (se BUFFA, sbst.)]
(†) burlesk figur (på scenen), gyckelmakare; äfv.: narr. Hedvig Sofia (1699) i HSH 6: 180. Men Hr D(ahlgren) har drifvit charakteristiken ända till carrikatur, gjort sina figurer till bouffoner. SvLittFT 1833, sp. 23.
Afledn.: BUFFONERI bufon1eri4 l. 1004, n.
1) (†) groft, burleskt gyckel. GJEhrensvärd Dagb. 1: 195 (1776). Polyfem I. 16: 2 (1810). Sturzen-Becker 1: 196 (1861).
2) mus. konst(en) att komponera buffaoperor. I det italienska buffoneriet .. är Rossini mästare. Wegelius MusH 387 (1893).

 

Spalt B 4548 band 5, 1924

Webbansvarig