Publicerad 1924   Lämna synpunkter
BULNA bɯ3lna2, i sht i bet. 1 äfv. (numera nästan bl. starkt bygdemålsfärgadt) BÅLNA -å3– (rimmande med bl. a. kolna Arvidi 70 (1651)), v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -AD (se afledn.), -ING (se afledn.).
Ordformer
(bu- 1697 osv. bo- 1578—1807. bå- c. 1645 (i bet. 2) — 1918 (i bet. 1). bö- 1722—1749. bold- (båld-) LPGothus Pest. 90 b (1623), VetAH 1752, s. 225. boll- Brenner Pijn. 89 (1727))
Etymologi
[fsv. bolna, bulna; jfr d. bulne, isl. bolgna; afledn. till BULEN; formerna med -ld- (o. -ll-?) bero sannol. på anslutning till BOLDE, liksom de med -ö- sannol. bero på anslutning till BÖLD]
1) (numera nästan bl. bygdemålsfärgadt, mindre br.) svälla (vanl. på grund af fukt l. väta). Helsingius F 1 b (1587). Säden (på åkern) .. börjar bulna. Rothof Hush. 260 (1762). För att kunna stänga de bulnade fönstren .., måste .. kanterna afhyflas. Rothstein Byggn. 552 (1859). Karlfeldt FlBell. 142 (1918).
2) [specialiserad anv. af 1] svullna; ofta med tanke hufvudsakligen l. enbart på åtföljande inflammation: vara sig, öfvergå i var; stundom (i sht i bildl. anv.; jfr slutet): anfrätas l. vara anfrätt (inifrån); för ett äldre åskådningssätt utgörande ett oundgängligt genomgångsstadium vid läkningen o. därför stundom närmande sig l. öfvergående i bet.: mogna; läkas. Skal man winläggia sigh ther om at all såår måtte förwandlas vthi boldars natur, så at the måga bolna. BOlavi 189 b (1578). Sedan begynte .. (det läkta såret) bolna och wärka på nytt. BtFinlH 2: 335 (1670). Östergren (1917). — jfr UNDER-BULNA. — särsk. mer l. mindre bildl. (Strauss) var lancetten, som skar hål på den bulnade theologien. Claëson 2: 10 (1857). Den svedan går nog som hon kom, / När krigets sår ha bulnat. CVAStrandberg 1: 168 (1860).
Särsk. förb.: BULNA UT10 4.
1) (numera bl. bygdemålsfärgadt, föga br.) till 1: svälla ut (på grund af fukt l. väta). VetAH 1780, s. 34. Möller (1785; under verquellen).
2) till 2: afgå från kroppen med varflytning; värka ut; jfr UT-BULNA. Rålamb 13: 149 (1690). Molander Beatrice 69 (1887; i bild).
Afledn.: BULNAD, äfv. (numera bl. starkt bygdemålsfärgadt) BÅLNAD, r. l. m. (f. Sahlstedt (1773)), förr äfv. -NA, r. l. f. (bu- 1800 osv. bo- 1642—1681. bå- 1737. -nat 1642. -na 1681—1737)
1) (†) till 1: svällande. Verelius 266 (1681).
2) till 2.
a) (numera mindre br.) abstr.: svullnande; varbildning, inflammation, värk. Månsson Åderlåt. 119 (1642). Bergman Hofbesl. 132 (1905).
b) konkret: bulnande ställe (på kroppen), böld; äfv. bildl. Sahlstedt (1773). Lundegård Tit. 66 (1892). —
BULNING, r. l. f.
1) (†) = BULNAD 1. Isens bulning, då han i fuktigt väder spännes ut och fordrar större rum. Uggla IVetA 1786, s. 22.
2) (numera bl. ngn gg, i sht bygdemålsfärgadt) till 2.
a) = BULNAD 2 a. Acrel Sår 36 (1745). Wieselgren SvSkL 5: 275 (1849).
b) = BULNAD 2 b. VetAH 1752, s. 225. Därs. 1810, s. 115.

 

Spalt B 4576 band 5, 1924

Webbansvarig