Publicerad 1924   Lämna synpunkter
BUSA bɯ3sa2 l. (numera bl. ngn gg i Finl.) BUSSA, v. -ade ((†) ipf. -te c. 1670). vbalsbst. -ANDE.
Ordformer
(bu(u)sa 1651 osv. bussa 1749—1807)
Etymologi
[jfr d. buse, nor. dial. busa l. bausa, rusa blindt åstad, storma fram, mnt. busen, ä. t. bausen, lefva i sus o. dus; sannol. samhörigt med BUS, interj. o. adv., BUSS, adv.]
(hvard.) rusa l. störta häftigt o. besinningslöst; nästan bl. ss. vbalsbst. o. i vissa särsk. förb. (se nedan). Arvidi 81 (1651; i rimlista).
Särsk. förb. (hvard.): BUSA IHOP10 04. (oförmodadt) rusa l. stöta samman. (T.) Putschen (sv.) stöta samman, bussa ihop. Lind 1: 1243 (1749). —
BUSA IN10 4. (mindre br.) Knorring Förh. 2: 344 (1843). —
BUSA I VÄG10 0 4. —
BUSA PÅ10 4. burdus gå fram till l. tilltala (en person); rusa fram (vid ngt tillfälle), utan betänkande företaga sig ngt; äfv.: besinningslöst fortfara att fara i väg, rusa vidare. Han busade på mig utan all försyn. Lind (1749). Tersmeden Mem. 1: 82 (c. 1780). Upptäckten, att fransoserna .. busade på bästa vägen till Berlin, var ganska angenäm. Wingård Minn. 8: 65 (1848). —
BUSA TILL VÄGS. (†) Sylvius Curtius 617 (1682; om en ström). —
BUSA ÅSTAD10 04. ÅgerupArk. Bref 12/11 1742.

 

Spalt B 4604 band 5, 1924

Webbansvarig