Publicerad 1924   Lämna synpunkter
BUSS bus4, adv.
Ordformer
(budz 1561. buss 1704 osv.)
Etymologi
[sv. dial. (Skåne) buss, burdus, bums, ä. d. buds, hufvudstupa, blindt; jfr BUS, BUMS]
1) (†) utan betänkande, genast, tvärt, burdus, bums; jfr BUS, interj. o. adv. II. Kom för hwsedt till 100 man starck, sloge budz vppå dören. Svart G1 87 (1561). VDAkt. 1704, nr 305.
2) i elliptiska utropssatser ss. hetsande tillrop till hundar; ofta i förb. buss i l. på (honom). SvLittFT 1838, sp. 636. Bandhunden .. gör schock, så fort vi ropar buss! Melsted Jur. 335 (1910).
Afledn.: BUSSA, v.3 (i vissa trakter af Sv.) till 2; urspr. o. egentl. med afs. på hundar, i utvidgad anv. äfv. med afs. på andra djur o. på personer: tussa, pussa, hetsa. Sahlstedt (1773). Stick inte ut näsan till mej, för då bussar jag hund på er, lymlar där! Engström Lif 91 (1907).

 

Spalt B 4614 band 5, 1924

Webbansvarig