Publicerad 1924   Lämna synpunkter
BÄLTA bäl3ta2, sbst.1, r. l. f.; best. -an; pl. -or.
Etymologi
[till BÄLTE 2]
1) (†) om från den öfriga ytan till färgen afvikande tvärband på djur l. växt. Den .. (ofvanpå tjäderns stjärt) förekommande hvita och nästan våglika bältan. VetAH 1807, s. 6; jfr språkprofvet från 1835 under BÄLTE 2.
2) väfn. ojämnhet l. strimma i väfnad, i de flesta fall uppkommen därigenom att den inslagna tråden varit ojämnt spunnen. Carlström Spinnm. 37 (1832).
Afledn.: BÄLTIG, adj.1 väfn. till 2. Carlström Spinnm. 37 (1832). En ojämn spånad med däraf följande bältig och misslyckad väfnad. 2NF 13: 924 (1910).

 

Spalt B 4760 band 5, 1924

Webbansvarig