| Publicerad 1925 | Lämna synpunkter |
BÄRARE bä3rare2 l. -æ3-, om person m.||ig. (om kvinna nyttjas i vissa anv. äfv. BÄRARINNA o. BÄRERSKA), om djur m. l. r., om sak r. l. m.; best. -en, äfv. -n; pl. =.
1) till BÄRA, v. 1: person (ngn gg djur) som bärande förflyttar l. fortskaffar ngn l. ngt; särsk. om person som har detta till yrke, i sht om person som står allmänheten till tjänst med transporterande af mindre bagage (ofta, i sht förr, äfv. i allmännare anv., om stadsbud), äfvensom om person som vid vandringar gm för riddjur l. fordon icke (lätt) framkomliga trakter bär den resandes utrustning, matvaror o. d. Helsingius F 8 b (1587). När besmitteliga siukdomar äro på färde tå skola församlingarna förordna wissa bärare, som the döda befordra til sin graaf. KOF II. 1: 260 (1659); jfr BÄRA, v. 1 b. Här (är) en ymnoghet af Bärare beredde, at bära de ting man vil hafva från det ena stället til det andra. Kalm Resa 1: 448 (1753). (Adelcrantz) angifver tre sätt att komma fram öfver berget (Mont Cenis): med post, med mulåsna eller med bärare. Nyblom i 3SAH 5: 97 (1890). Hedin Pol 1: 297 (1911; om ridelefant). (Salomo) avräknade .. sjuttio tusen män till att vara bärare (vid tempelbygget). 2Krön. 2: 2 (Bib. 1917). jfr JÄRN-, KOL-, LAST-, LIK-, PLANK-, PORTSCHÄS-, SJUK-, TEGEL-, VATTEN-, VED-BÄRARE m. fl. — särsk. (mindre br.) konkret, om redskap hvarmed ngt bäres: bärrem, vedhämtare o. d. PT 1914, nr 25 B, s. 1.
2) till BÄRA, v. 2: person l. sak som öfverbringar l. öfverför l. förmedlar (ngt); i sht i ssgr. JernkA 1884, s. 142. Bäraren af detta bref, (t.) der Bringer dieses. Klint (1906). jfr BREF-, BUD-, TELEGRAM-, TIDNINGS-, TIDENDE-, BÄRARE. — särsk. (†): bjäre. SvLitTidn. 1817, sp. 780.
3) till BÄRA, v. 7. Atterbom Minn. 456 (1818). Att i strid förlora legionsörnen gällde (för romaren) som en stor skymf, och dödsstraff hotade den bärare (aquilifer), som lemnat en sådan i sticket. NF 18: 666 (1894). — jfr BLOSS-, FACKEL-, FAN-, LJUS-, SPIR-, STAF-BÄRARE m. fl.
a) till BÄRA, v. 10 a; i sht i ssgr. — jfr BARDISAN-, KLUBB-, LANS-, SKÖLD-, SPJUT-, SVÄRD-BÄRARE m. fl.
b) till 10 b. Wallmark Resa 44 (1819). Af uniformen fordras, att den skall så mycket som möjligt skydda sin bärare mot väderlekens inflytande. NF 16: 1381 (1892).
5) [i hufvudsak efter t. träger] till BÄRA, v. 11: person l. sak hos hvilken (ngt) förefinnes, till hvilken (ngt) är bundet l. med hvilken (ngt) är förenadt; person l. sak som utgör (ngts) substans l. substratet (för ngt); om person stundom liktydigt med: representant; stundom närmande sig bet.: uppehållare, bevarare (jfr 6), stundom äfv. till bet.: förmedlare, spridare (jfr 2). Nådemedelsembetet såsom .. bäraren af all kyrkomakt. Thomander 2: 475 (1860). Orden som tankens och känslans bärare. Rydberg i SvTidskr. 1873, s. 492. Tarmuttömningarna (äro vid rödsot) antagligen .. bärare af smittämnet. Hallin Hels. 2: 126 (1885). Civilisationens bärare. PedT 1890, s. 92. Aiskhylos personer (i dramerna) äro mera bärare av vissa ideer än ur verkligheten tagna typer. Andersson GrDram. 143 (1890, 1910). Johann Heinrich Wilhelm Tischbein .., f. 1751, .. är den mest berömde bäraren af namnet (Tischbein). NF 16: 364 (1891); jfr BÄRA, v. 11 c. (Jesus) gjorde (vid nattvardens instiftande) bröd och vin till bärare af sin lekamen och sitt blod. Billing Betr. 627 (1906). (Hume) säger .. om jaget detsamma som Berkeley kort förut sagt om materien: överallt erfara vi endast den eller den kvaliteten men aldrig bäraren av bestämningarna. Larsson Psyk. 42 (1910). En dikt är först och främst bärare af en emotion. Böök SvStud. 6 (1913). — jfr ENERGI-, KÄNSLO-, MUSTASCH-, POLLEN-, STÄMNINGS-, VÄRME-BÄRARE m. fl.
6) till BÄRA, v. 14: parti l. del som uppbär (ngt annat), stöd; ofta byggn. o. tekn. bärsten, bärträ, bärjärn o. d. Många bröstbilder och hufvuden framskjuta ur murarna, dels såsom bärare, dels såsom sirater. Brunius Resa 1838 155 (1839). UVTF 35: 30 (1886). — jfr LIN-, SLÄP-BÄRARE m. fl. — särsk.
b) (numera knappast br.) benämning på första halskotan, atlas. Sönnerberg Loder 53 (1799). Holmström Naturl. 212 (1895).
-KARAVAN. Bärarkaravaner, som bestå af negrer, hvilka i en lång rad bära varor på hufvudet. Carlson SkolGeogr. 122 (1887). —
-LÖN. (numera mindre br.) jfr -PENNINGAR. Cellarius 151 (1729). Snellman Tyskl. 443 (1842). Auerbach (1908). —
-PENNINGAR, pl. (†) ersättning åt bärare för hans arbete. Taxa Angående Bärare Penningar wijd Packhuset. OSPT 1687, nr 43, s. 8. Packlådan (hvari jag sänder böckerna) .. kostar mig 12 sk., och i Bärare-penningar betalte jag 8 sk. Calonius Bref 120 (1795). —
Spalt B 4821 band 5, 1925