Publicerad 1925   Lämna synpunkter
BÖN, sbst.2, f.?; best. -en; pl. -er (OxBr. 3: 250 (1631), RP 4: 224 (1634)) l. -ar (HSH 29: 374 (1652: proviantz Böhnar)); l. (i bet. 2) BÖNE, f.
Etymologi
[efter (m)nt. bone (motsv. t. bühne), besläktadt med BOTTEN. — Jfr BI, sbst.2, BINA, sbst., BÖNHAS, BÖNING]
(†)
1) loft, vind; våning; jfr BOTTEN 5 b, c. Wedh Paulus lenge taladhe, toogh sömpnen .. (ynglingen) så swårligha ath han föll nedh vthaff tridhie bönen, och wort vptaghen dödher. Apg. 20: 9 (NT 1526; Bib. 1541: botnen; öfv. 1779: våningen). (Lat.) Contignatio (sv.) böön oghan på bielkalaghet, lofft eller saall. VarR 24 (1538). RP 4: 224 (1634). — jfr PROVIANTS-, SPANNMÅLS-BÖN.
2) estrad, tribun. (Där) war uphögd en Böne der Konungen aflade sin Ed. Dryselius Måne 421 (1694).
Ssg: BÖN-HAS, se d. o.

 

Spalt B 4882 band 5, 1925

Webbansvarig