Publicerad 1925 | Lämna synpunkter |
BÖN, sbst.2, f.?; best. -en; pl. -er (OxBr. 3: 250 (1631), RP 4: 224 (1634)) l. -ar (HSH 29: 374 (1652: proviantz Böhnar)); l. (i bet. 2) BÖNE, f.
(†)
1) loft, vind; våning; jfr BOTTEN 5 b, c. Wedh Paulus lenge taladhe, toogh sömpnen .. (ynglingen) så swårligha ath han föll nedh vthaff tridhie bönen, och wort vptaghen dödher. Apg. 20: 9 (NT 1526; Bib. 1541: botnen; öfv. 1779: våningen). (Lat.) Contignatio (sv.) böön oghan på bielkalaghet, lofft eller saall. VarR 24 (1538). RP 4: 224 (1634). — jfr PROVIANTS-, SPANNMÅLS-BÖN.
Spalt B 4882 band 5, 1925