| Publicerad 1925 | Lämna synpunkter |
BÖRA bö3ra2 l. bœ3ra2, v. borde bω3rde2, bort bω4rt. Anm. I Norrbotten o. Finl. användes hvard. äfv. de efter ipf. bildade formerna inf. borda o. sup. bordat (jfr Bergroth FinlSv. 91 (1917)). vbalsbst. -ANDE (i bet. 5 c, Wikner Tidsex. 230 (1888), Petrini PsykolAnal. 203 (1918)).
1) tillkomma ngn ss. rättighet o. d.
a) (†; se dock slutet) med sakligt subj.: tillkomma, tillhöra (ngn l. ngt) ss. egendom l. rättighet o. d.; böra gifvas l. ägnas (ngn l. ngt); om straff o. d.: böra påläggas l. ådömas (ngn) o. d.; stundom: vara bestämd (åt l. för ngn), förestå (ngn); stundom: vara att tillskrifva (ngn l. ngt) ss. orsak, bero på (ngn l. ngt). Honom (dvs. Gud) böör hedher och ära .. fråå ewigheet til ewigheet. OPetri PEliæ h 1 b (1527). (De) gåffuo .. steen och trää sådana nampn, som them intet boorde. Vish. 14: 21 (Bib. 1541). Borde henne fördänskull straf här och efter hennes dödh. ÄARäfst 16 (1596). Vthi drecht och klädebonad bör och Adelen för (dvs. före) andre serdeeles prydnad. Girs Edelh. D 3 b (1627). När mig strax bör en oundwijklig död. Columbus BiblV G 2 b (1674). Alt (dvs. alla olyckorna) bör dess Oförstånd, som skull .. föra ann (trupperna). Börk Darius 33 (1688). Hvart Barn bör lika lått, uti sin Faders bo. Tessin Bref 1: 252 (1753). — särsk. (ännu br.) i ordstäfvet: ära (ske) den som ära bör o. d. (som dock numera vanl. anföres i formen: ära den som äras bör o. d.). Bonden skulle .. wäl säija: ähra som ähra bör; och wela så haa fogden först till knecht. RARP V. 1: 54 (1652); jfr Grubb 198 (1665). Ära ske den som ära bör. Bremer Fad. 202 (1858).
b) [jfr fsv. hänne burdhe bätir ägha thz gozit] (†) opers., med indirekt personobj. o. inf.-bestämning: tillkomma ngn (ss. rättighet), vara ngns rättighet (att göra det l. det); ofta svårt att med säkerhet skilja från 5 b α. Sancte Anne prebenda i Vastena ær iusspatronatus oc oss bör henne med clerk försee. GR 1: 106 (1523). Eder nade bor jw epter lagen .. raada oc stira borgom oc landom. Därs. 262 (1524). Den Affdrachten som migh böör Att haffue Aff greffueskapett. Brahe Tideb. 66 (1607).
2) (†) gälla, angå, röra (ngn l. ngt). Thetta är thet Leuiternar böör. 4Mos. 8: 24 (Bib. 1541; Bib. 1917: vad som skall gälla angående leviterna). Såsom han är dödh bliffuen, så moste tu ock döö, I gåår borde migh, j dagh tigh. Syr. 38: 23 (Därs.). Bör det (dvs. vare sig det gäller) Man ell’ Qwinno Köhn. Brenner Dikt. 1: 214 (1703, 1713).
3) (†) vara af nöden, behöfvas, kräfvas, erfordras (för ngn, för l. till ngt). BrölBesv. 290 (c. 1670). Til alle Rötter bör een godh feet Jordgrund. Risingh Landb. 53 (1671). En Himmelsk Tunga boorde mig, / om tig at siunga wärdelig. Columbus BiblV D 4 a (1674). Hvad til ett hushåld bör. Kolmodin QvSp. 1: 82 (1732).
4) [jfr motsv. anv. af fr. devoir o. lat. debere] (†) vara (ngn ngt) skyldig, vara skyldig att gifva l. erlägga (ngt till ngn) o. d., l. ägna (ngn ngt); ha (ngn l. ngt) att tacka för (ngt). Then respect, som the borde Sweriges Chrono och thesz Arffurstinna. Emporagrius Oxenstierna 114 (1655). Tu för kronon tin bör Gud allena tack. RegHorol. 21 (1745). Eget Barn kan ej begära / Mer af den det lifvet bör. Dalin Vitt. II. 4: 125 (1748). Af hvart marks-land borde .. (landbon) sin Husbonde 1 tunna öl samt kost och hästfoder. Dens. Hist. 2: 875 (1750). VDAkt. 1794, nr 29.
5) [jfr motsv. anv. i fsv.] för att beteckna (moralisk) skyldighet l. plikt l. lämplighet o. d.
a) (†) ss. själfständigt verb, med sakligt subj. o. indirekt personobj.: tillkomma (ngn) ss. plikt l. skyldighet, vara (ngns) plikt l. skyldighet; åligga (ngn); anstå (ngn); ofta i (tautologisk) förb. med verbet ägna (jfr b β). Alt thet som en christelig konung ägnar och bör. RA 1: 375 (1544). Thenn försichtighet, som them .. medt rätte bort hade. GR 16: 182 (1544). Preutz Kempis 141 (1675). Huru gästgifvare fullgiör thet honom bör. BB 28: 15 (Lag 1734).
b) med inf.-bestämning (som dock äfv. kan underförstås; jfr särsk. β o. ζ), förr äfv. med att-sats (se ε o. ζ), för att beteckna att det tillkommer ngn (ss. plikt l. skyldighet l. ss. åliggande l. efter sedvänja o. d.) att göra det l. det l. att det är nödvändigt l. rätt l. riktigt l. billigt l. tillbörligt l. lämpligt l. klokt att ngn gör det l. det l. att det l. det göres o. d.; jfr anm. nedan.
α) (numera bl. i högre, särskildt religiös, stil, med ålderdomlig prägel) opers., med indirekt personobj. o. utsatt inf.-bestämning. Then throo som eder böör setthia tiil eder retthe herra. GR 2: 246 (1525). Honom boordhe icke leffua lenger. Apg. 25: 24 (NT 1526). Böör honom (dvs. klockaren) och slachta åth prestenom. Rudbeckius Kyrkiost. 42 (c. 1635). Oss borde billigt haffva tvenne flotter. RP 8: 85 (1640). Osz Christna bör troo och besinna, / Hwad Christus så nådigt haar lärdt. Ps. 1695, 211: 1; jfr Ps. 1819, 298: 1. Flensburg KyrklTal 397 (c. 1875).
β) (numera knappast br.) opers., med indirekt personobj. o. med underförstådt fyllnadsverb; ofta öfvergående i abs. bet.: tillkomma l. åligga l. anstå l. passa sig för (ngn); i sistnämnda anv. i ä. tid icke sällan i (tautologisk) förb. med verbet ägna (jfr a). Tackom gud som oss wel bör, / for stora nåder sina. Ps. 1536, s. 74. Ångra icke dhet wäl är giordt, / Dhet är ey meer än digh haar bordt. Grubb 889 (1665). Iag skal .. mig i åthäfwor, Ord och Giärningar, så ställa, som en rättsinnig Lärare ägnar och bör. Kyrkol. 22: 2 (1686). Vi ej lefve, som oss bör, / Städs i synd vi falle. Ps. 1819, 26: 3. CVAStrandberg 2: 134 (c. 1859).
γ) [med afs. på öfvergången från opersonlig till personlig konstruktion jfr Lindqvist GrSubj. särsk. s. 140 ff.; ex. på personlig konstruktion möta redan i den y. fsv.; jfr motsv. konstruktionsväxling i d.] med personligt subj. (numera alltid med inf. utan inf.-märke, förr äfv. med inf.-märket att); stundom med fyllnadsverbet underförstådt från det föregående satssammanhanget. Man bör hålla sina löften. Vi böra motstå frestelser till ondt. Så bör man inte säga. Säg mig, till hvem jag bör vända mig i denna sak! Om du känner dig förkyld, så bör du genast gå i säng. Jag trodde mig böra hjälpa honom. Du borde skämmas! Han borde vara tacksam i stället för att klaga. Detta borde väl alla veta. Det hade jag bort förstå. Du borde ha lydt mitt råd. En Apostel bör wara en tröstligh predicare. Förspr- 2Kor. (NT 1526). Huilkit the doch aff rette hade boortt att göre. GR 7: 79 (1530). Tå fanns ingen i werlden til, / Som .. / .. lefde som han borde. Ps. 1695, 34: 2. Dör then, som inlagsfä om händer hade; tå böra hans arfvingar ther svara före. HB 12: 7 (Lag 1734). Man visste ej hvad man borde tänka om allt detta. Topelius Fält. 4: 199 (1864). (Att) kampen en gång finge sluta / emellan försaka och njuta, / emellan jag vill och bör. Fröding Stänk 145 (1896). Snälle Zacharias lille, borde du ej med några ord hälsa vår nye kyrkoherde välkommen? Fahlcrantz Kyrkoh. 193 (1907). — särsk. [jfr motsv. anv. i fsv. samt fr. devoir (o. t. sollen)] (†) med starkare framträdande af bet. förutbestämdhet, tvång l. nödvändighet o. d.: skola, måste, vara tvungen (att). I Gudz hand står, at een wäl måår, / Och saligt döör, när hädan böör. Wivallius Dikt. 109 (1641). Hjelten (dvs. Kristus) som af evigt råd / Oss alla frälsa borde! Thorild 1: 9 (1778).
δ) [jfr den motsvarande konstr. vid skola o. andra modala hjälpverb] med sakligt subj.; vanl. med inf. af pass. verb. l. af verb med bet.: vara l. blifva o. d., numera alltid med inf. utan inf.-märke); stundom med fyllnadsverbet underförstådt från det föregående satssammanhanget. Framställningen bör vara enkel o. lättläst. All försiktighet bör iakttagas. Detta bör aldrig glömmas. Detta minne borde vara alla svenskar kärt. Han hade noga föreskrifvit, hvad som borde göras i denna sak. Intit oredeligit löffte böör warda hallet. OPetri Clost. F 4 a (1528). Doch bör nödwändigt Församlingens Wahl och kallelse föregå (tillsättningen af ”kaplan”). Kyrkol. 19: 9 (1686). Söndringens tid är förbi, (och hon borde ej funnits i Andans / fria, oändliga verld). Tegnér (WB) 6: 44 (1829). Med denna styrka borde .. något hafva kunnat uträttas mot fienden. Malmström Hist. 2: 326 (1863). Världen måste tagas sådan hon är, icke sådan hon borde vara. Hedin 2Varn. 37 (1914).
ε) opers., utan personobj.; numera bl. (jfr slutet) med inf. af pass. verb l. af verb med bet.: vara, blifva l. ske l. tillgå o. d.; förr äfv. med inf. af andra aktiva verb än de nämnda l. att-sats l. med fyllnadsverbet underförstådt. Han meddelade oss, huru det borde gå till vid denna ceremoni. Det torde böra tagas i öfvervägande, om icke (osv.). Anmärkas bör härvid, att (osv.). Låtha slåå sådanne myntt som well hadhe bortth. GR 1: 127 (1523). At han skal bliffua en rett Christen aff hiertat som thet böör wara. OPetri Kr. 72 (c. 1540). At thet icke bör Qwinnos personer döpa. Schroderus Os. 1: 83 (1635). Thet bör, at ens Biskops Samwete skal vthi alla måtto wara frijt och obrotzligit. Därs. 510. (Det) bör dem .. tillåtas at framskaffa (dvs. framforsla, näml. sågstockarna). 2RARP 3: 170 (1723). Det borde nu vara tid att vända om hem. Fahlcrantz Kyrkoh. 272 (1907).
ζ) [jfr motsv. anv. i fsv., mnt. o. t.] opers., refl.: vara hvad man kan fordra l. vänta, vara tillbörligt, riktigt l. lämpligt; anstå, passa sig; numera nästan bl. abs., i sht i uttr. (så)som sig bör, (annorlunda) än sig bör o. d.; förr äfv. med inf. l. att-sats. Detta är alldeles som sig bör. Mera (mindre) än sig bör (l. borde). Författaren behandlar här, såsom sig bör, endast (osv.). Jag beklagar, att jag inte kan ta emot dig, så som sig borde. Thet .. hadhe (väl) boort sigh ath (den heliga skrift) vthfåås skulle på hwars landens eghit tungomåål. FörsprNT 4 a (1526). Ingen Menniskia kan, som thet sigh böör, tänckia och tala om Gvdz Högheet. Emporagrius Flemming 85 (1651). Jag ej lefvat, som sig bordt, / Och du (Gud) mig föreskrifvit. Ps. 1819, 375: 1. Han sitter af; till fots att kämpa bör sig, / Då han sin ovän nalkas ser till fot. Kullberg Tasso 1: 162 (1860). Kastellet Kungssten höll, som sig borde, ut längst. HLilljebjörn Hågk. 1: 71 (1865).
c) filos. (o. relig.) ss. vbalsbst. börande l. ss. substantivering, förr vanl. af pres. ind. sg. bör, i senare tid [jfr t. das sollen o. d.] af inf. böra: sedlig förpliktelse, pliktbud, etisk nödvändighet, etiskt imperativ. Pligt, det vill säga, .. detta hemliga bör i menniskosinnet, som ålägger eller förbjuder gerningar. Leopold 4: 103 (c. 1820). Det religiösa börat går längre och djupare än det blott sedliga. Claëson 2: 390 (1859). (Det) ligger i börandets natur såsom sådant, att (osv.). Wikner Tidsex. 230 (1888). Ett böra är ej möjligt utan frihet. Wirsén i PT 1901, nr 178, s. 3. Liljedahl Norström 2: 72 (1918).
Anm. till 5. 1:o I här ifrågavarande bet. kan böra ofta ersättas med SKOLA, stundom med MÅSTE (se särsk. b γ slutet). I allm. råder dock numera en bestämd skillnad i bet. emellan dessa ord, i det att de senare dels starkare än böra framhåller ngt ss. en ovillkorlig plikt, dels i motsats till böra vanl. användas för att beteckna ett yttre tvång (beroende på ngns vilja, på bud l. befallning l. lag o. d.). En särskildt skarpt utpräglad bet. har böra i filosofiskt (o. religiöst) språkbruk, där det speciellt har till uppgift att beteckna en på en allmän, människan inneboende sedelag grundad förpliktelse, en etisk nödvändighet; jfr c.
2:o Med bet. af ipf. förekommer borde mest i bisats, i sht i indirekt anföring. I hufvudsats har borde (eg. ipf. konj.) vanl. bet. af presens. Mellan bör o. ett trycksvagt borde råder i detta fall i regel den skillnaden, att det förra är ett mera direkt o. ovillkorligt uttr., det senare ett svagare l. mera modest, en erinran l. anmaning o. d. som göres med tvekan l. förbehåll (”om det vore rätt”, ”om det är l. vore möjligt” o. d.) l. bl. ett påpekande af l. ett förslag om hvad som vore lämpligt o. d. (jfr språkprofven ofvan särsk. under b γ). Ett betonadt borde framhåller däremot starkare ngt ss. en verklig plikt, men antyder vanl. samtidigt att plikten ej uppfylles, l. att det är tvifvelaktigt, om den kommer att uppfyllas; t. ex.: du borde gå hem nu (underförstådt: ”om du gjorde det rätt är” l. dyl.). Ofta är dock skillnaden mellan bör o. borde mycket liten, o. formerna användas därför i många fall växlande med hvarandra i samma l. liknande uttr.
6) [sannol. urspr. väsentligen efter fr. devoir] för att uttrycka en på starka skäl grundad förmodan l. en logisk nödvändighet o. d.: kunna väntas (att), vara naturligt l. rimligt (att), stundom (om person): ha anledning (att); i sht förr äfv. [i närmare anslutning till fr.] för att uttrycka en förmodan i allm.: töra, kunna. Om tåget har kommit in i rätt tid, så bör han vara här nu i detsamma. Med sina inkomster bör (l. borde) han snart bli en rik man. Jag tycker, att du bör (borde) vara grundligt trött på det hela. Det bör inte kunna förundra dig, om jag inte vill hjälpa dig mer. ÖB 79 (c. 1712). Mig borde, ibland andra, pennan snart falla utur handen. Tessin Bref 2: 236 (1754). Richters arbete (väckte) icke den uppmärksamhet man hade bort vänta. Berzelius Kemi 3: 4 (1818). Väl i besittning af .. (Krysanteus’ förmögenhet) borde ingen makt på jorden kunna hindra honom att bestiga biskopsstolen i Rom. Rydberg Ath. 382 (1859, 1866; uppl. 1876: skulle). Herr munk, det tycks mig nu jag hör / Att någon nalkas hit. Det grefven vara bör! Bäckström Rol. 7 (1876). (Den germanska diktningens) glansperiod bör hafva varit 500- och 600-talen. Schück MedeltKultH 51 (1907).
Spalt B 4889 band 5, 1925