| Publicerad 1904 | Lämna synpunkter |
CENTER sän4ter, r. l. m.; best. -tern, numera sällan -tren (S. Nilsson i VetAH 1818, s. 91, Mankell Fältsl. 1: 91 (1857))
1) [jfr motsv. anv. i eng. o. fr.] (föga br.) centrum (se d. o. 1), medelpunkt; midtpunkt, midt. Så snart det ena snöret af slungan släppes löst, så drages (den kringsvängda) stenen ey längre emot rörelsens center. Triewald Förel. 1: 185 (1728, 1735). Ifrån centern till peripherien. Ehrenheim Phys. 196 (1822). Man har funnit att templet låg i centern af denna vidsträckta nekropolis. Nilsson Ur. 2: 150 (1865). — bildl. Hans varma, älskande hjerta var den center, hvarifrån välgerningarne likt elektriska radier utgingo. Valerius 2: 260 (1840).
2) mil.
a) [jfr motsv. anv. i eng. o. fr.] om mellersta delen af en i stridsordning uppställd (l. tågande) större truppstyrka; äfv. om midten af den ställning l. position en dylik styrka intager; jfr CENTRUM 5. Toll Försök öfv. krigsk. 74 (1770). Den gamla vanan, at ställa cavalleriet på flyglarna, och infanteriet i centern. Lancken Stycken af krigsk. 14 (1796). Lefrén Förel. 1: 299 (1818). Savolaksarena .. hade (i slaget vid Lützen) plats i centern, närmast till högra flygeln. Schybergson Finl. hist. 1: 434 (1887). — i bild. Det traditionela, katolska partiet .. stöder både flyglar och center på de otillgängliga, förruttnade träsken af en död forntid. Tegnér 6: 68 (1827). Centern (i den troshär Rom i början af 1600-talet kunde uppställa mot kättarna) bildade det habsburgska kejsarhuset i Tyskland. Weibull i Ill. Sv. hist. 4: 112 (1881).
b) [jfr motsv. anv. i eng.] om mellersta delen af en i slaglinje ordnad örlogsflotta. Förändrar förste Linien Fronten til vänster uppå Centern, gjör andre Linien sin rörelse på högra Flygelen. Sjötactik 1795, s. 50. Spaniorerne .. utsattes för en häftig eld af några få skepp i centern af Engelska flottan. Platen Glascock 2: 319 (1837). Bæckström Sjökr. 2: 90 (1887).
3) [jfr motsv. anv. i eng. o. fr. Denna anv. af ordet uppkom i Frankrike under den stora revolutionen af den anledning, att de medlemmar af nationalrepresentationen hvilka intogo en förmedlande ställning hade sin plats i midten af (den amfiteatraliskt inrättade) sessionssalen (liksom de moderata allt fortfarande i franska deputeradekammaren)] polit. om de medlemmar (det parti l. den grupp) af en folkrepresentation som intaga (intager) en förmedlande ställning mellan ytterlighetspartierna (”högern” o. ”vänstern”); eg. med afs. på fr. förh.; jfr CENTRUM 6. Högra centern, om fraktion af centern som i sin politiska ståndpunkt närmar sig högern (i fr. deputeradekammaren sittande närmast sistnämnda grupp); vänstra centern, om fraktion som närmar sig vänstern (i fr. deputeradekammaren sittande närmast sistnämnda grupp). Becker Verldshist. XII. 3: 2 (1833). I ingen af Frankrikes representationer har centern varit så talrik och så overksam (som i ”Lagstiftande församlingen” 1791—92). Rudbeck Barante 1: 10 (1861). Högern och högra centern. Boëthius Fr. rev. 223 (1887). I Andra kammaren ådrog sig ”centerns” lista till statsutskottet uppmärksamhet. AB 1890, nr 17, s. 2. De Geer Minnen 2: 258 (1892; med afs. på riksdagen 1883). — med afs. på tyska förh. om det katolska l. ultramontana partiet. NF (1878). AB 1890, nr 25, s. 3.
-BORD, se d. o. —
(1) -BORR~2. (mindre br.) centrumborr. Stål Byggn. 1: 152 (1834). Rothstein Byggn. 494 (1859, 1875). —
(1) -KOLONN~02. (förr) mil. kolonn bildad på mellersta delen af en truppafdelning, midtelkolonn. Reservcorpsen ställes i center-colonner bataljonsvis, 2 och 2 bredvid hvarandra. Lefrén Förel. 1: 270 (1818). —
(1) -LINJE ~20. mat. linje som sammanbinder två cirklars medelpunkter; jfr CENTRAL-, CENTRI-LINJE. Bergroth Geom. 51 (1876). —
(3) -MAN~2. person tillhörande (l. i sin politiska uppfattning anslutande sig till) centern i en folkrepresentation. Lunds veckobl. 1887, nr 28, s. 4. —
(3) -PARTI~02. Boëthius Fr. rev. 219 (1887). —
(1) -SPRÅNG~2. (föga br.) ridk. språng hvarvid en häst omväxlande kastar bakkroppen åt höger en fjärdedels volt o. framkroppen åt vänster en fjärdedels volt. Ehrengranat Ridsk. I. 1: 75 (1836). Därs. II. 1: 62. —
(1) -SÅG~2. ett slags rund- l. cirkelsåg hvarmed runda timmerstockar utefter sin längd o. så djupt som till midten af hvarje stocks diameter söndersågas i smärre delar (använda till skaft å hackor l. spadar o. d., hjulekrar osv.). Wingård Minnen 5: 96 (1847). FFS 1861, nr 6, s. 4.
Spalt C 51 band 5, 1904