| Publicerad 1906 | Lämna synpunkter |
DAGNING da3gniŋ2, r. l. f.; best. -en; pl. (föga br.) -ar (Wieselgren Sv:s sk. litt. 1: 12 (1833), Bremer N. verld. 1: 460 (1853), Heidenstam End. 82 (1889)).
a) i eg. bet., motsv. DAGA I 1 a α, om (den småningom skeende) öfvergången från nattmörker till (fullt) dagsljus; (det småningom tilltagande) ljus(et) på morgonen före solens uppgång; (morgon)ljusning, gryning; äfv. om den tid på morgonen under hvilken öfvergången från mörker till fullt dagsljus äger rum; stundom, med tanke på den röda färg som himlen ofta antager före soluppgången: morgonrodnad; i sht i förb. med prep. Var. rer. 5 (1538). Wthj dagningen. P. Brahe Kr. 47 (c. 1585). Någre Rysser .. kome .. på then 9. dagen Martij, rätt i dagningen till een By heeter Walkijerffui. Tegel G. I 2: 311 (1622). Moot Gryningen bleek / moot dagningen blidh / När Natt och Dagh sigh åthskilia / Låt höras mong leek / om Sommarens tid. Wivallius Dikt. 104 (c. 1638). Tå .. the stillablifwande Stiernor warda aff tå vpstijgande Morgonrödha, eller daghning förmörckade. Herlicius Alm. (Sthm, Meurer) 1640, Progn. Kap. 2. I begynn(elsen) af Octob(er) kan han (dvs. planeten Merkurius) i dagningen bättre skönjas. Hiorter Alm. 1745, s. B 3 a. (Vi) Kommo fram för (dvs. före) dagningen til Jordans strand. Hasselquist Resa 138 (1757). Ingen dagning ur den djupa, / Ogenomträngda natten gryr. Wallin Vitt. 2: 14 (1804). Dagningen går långsamt, fort, allt efter olika årstider. Dalin (1850). För vestans pust / med slappa segel skutan går / i dagningens lätta dimma. Sturzen-Becker 3: 255 (1861). Det var i dagningen en morgon strax före jul. Hedenstierna Fru W. 126 (1890). Dagningen växer och vägen svalkas / kylig i fukten af daggens dropp. Fröding Stänk 46 (1896). (Kronhjorten) träder (vanligen) ut först i mörkningen och återvänder före dagningen. SDS 1900, nr 470, s. 3. Och han (dvs. Esra) föreläste därur (dvs. ur Moses lagbok) .. från dagningen till middagen. Neh. 8: 3 (öfv. 1904). — (†) Om morgonen arla i dagning. Oxe Vitt. 19 (1711). — jfr DECEMBER-DAGNING.
b) bildl., motsv. DAGA I 1 a β: ljusning, gryning. (Våra skalder ifrån Stiernhielm, liksom de romerska skalderna före Virgilius) hafva lefvat hvar på sin tid i dagningen, då vetenskaperna börjat uppklarna. Bergklint Vitt. 133 (1761). Då blef det, om icke genast full dager, dock småningom en gryende dagning, i deras inre. Wallin Rel. 1: 400 (1825). (Jag har icke) kunnat se någon dagning till ett positivt godt, som skall läggas i stället för den gamla grunden. Törneros Bref 1: 416 (1838). Allt är ännu blott aningar, .. blott dagningar! Bremer N. verld. 1: 460 (1853). I Sturarnes dagar såg man intet slut på tidens oro, ingen dagning till en ljusare framtid. Svedelius i SAH 51: 78 (1875).
a) (föga br.) motsv. DAGA I 1 b β. Just som Stjernans Tinder släcks / Inmot Solens Dagning. Thorild 1: 190 (1805).
b) motsv. DAGA I 1 b γ: inträde, början, gryning. Så Dana .. / .. med ett lättadt bröst / Och ökad styrka går at fridens dagning hasta (dvs. påskynda). Gyllenborg Bält 238 (1785, 1800). I historiens första dagning. Geijer II. 1: 318 (1825). Christendomens dagning. Wieselgren Sv:s sk. litt. 2: 181 (1834). I dagningen af Sveriges sköna litteratur visar sig Stiernhielms herrliga gestalt. Carlson Hist. 2: 76 (1856). Dagningen af den nya lyftningens tid inom konsten. Nyblom i 3 SAH 13: 62 (1898).
c) motsv. DAGA I 1 b ζ: gryning. Kellgren 1: 255 (1782). Detta är Philosophiens verkan redan i sin första dagning. Thorild 2: 129 (1784). Hans undran öfvergick småningom till förtroende, och denna ovana känsla spridde hoppets första dagning i hans dunkla själ. Wallin 2 Pred. 3: 19 (1838).
d) motsv. DAGA I 1 b η; närmande sig bet.: medvetenhet. Sedan gryningen är förbi, och Eders Kongl. Höghet hunnit til fulla dagningen, så at Han, i många stycker, ser ljust nog, at föra Sig sjelfvan. Tessin Bref 2: 7 (1754). Alla menniskors vana, att från första dagningen af deras förnuft, erkänna den faderliga maktens nästan oinskränkta gränsor. Leopold 3: 267 (1799, 1816). Ur tanklöshetens natt, som småningom förflyr, / Ett anande förnuft i dunkel dagning gryr. Wallin Vitt. 1: 9 (1805).
3) (föga br.) närmast anslutande sig till DAG I 1: dager, dagsljus. Jag hörer ur fjärran en kvinnokör, / det är hundra tärnor vid slända och söm, / som bida min färd, medan dagningen dör(,) / och om mig sina visor sjunga. Levertin N. dikt. 108 (1894).
Spalt D 141 band 6, 1906