| Publicerad 1906 | Lämna synpunkter |
DAGRAND da3g~ran2d, äfv. DAGSRAND dak3s~ran2d, stundom da3gs~, äfv. (i sht i västra o. södra Sv.) 4~1 (da`gsranden (sg. best.) Weste), r. l. f.; best. -en.
jfr DAGS-SKYMT.
1) (numera nästan bl. poet. l. i folklig stil) den ljusa rand som visar sig vid östra horisonten, när dagen börjar gry; första strimman af morgongryningen; morgonrodnad; i sht i best. form. (Lat.) Aurora .. (sv.) dagzrånd. Var. rer. 4 (1538). Wandrings Folck, som resa om nattetijdh .. önska tijdt och offta, them måtte snart dagzranden vpgåå. Phrygius Him. lif. 151 (1615). Så tjdt wj see Dag-Randen sig frambryta. Spegel Guds verk 36 (1685). Morgonrodans ögnahwarf .. (dvs.) the första strimor utaf Solen, när hon upgår: dag-ran som först framblickar. Dens. Gl. 304 (1712). (Vi) resolverade .. blifva qvar till första dagranden. Tidström Resa 10 (1756). Dagranden tittade .. fram på himlen. J. Wallenberg 143 (1771). Dagrandens strimma i öster jag röjer. Stagnelius 2: 592 (c. 1820). Vandrarn, som väckes af dagrandens ljus. C. F. Dahlgren 1: 129 (1825). När .. dagranden syntes, försvann gasten. Hyltén-Cavallius Vär. 1: 468 (1864). Dagranden stod snart i jemhöjd med de aflägsnare skogstopparne. Sv. jägarförb. tidskr. 1888, s. 216. — bildl. o. i bild. Ewiga lijffzens dagrand. A. A. Angermannus Förspr. t. Kyrkost. C 6 a (1587). Låt dagranden uppgå för den bedröfvade efter en lång och sömnlös natt. Lehnberg Pred. 3: 140 (c. 1800). (Hoppet) ser dagranden, ehuru ännu på afstånd. Ödmann Pred.-utk. 158 (1808, 1812).
2) (numera mindre br.) i oeg. o. utvidgad anv.: strimma af dagsljus; äfv. om den ljusstrimma som dröjer kvar efter solens nedgång. (Lapparna hafva) icke .. någon synnerlig dag, mehra än hwadh ringa oplyssning dem af en lijten dagzrandh gifwas kan. J. Tornæus (1672) i Landsm. XVII. 3: 19; jfr DAG II 1. Efter Vårfrud(agen) lyser dags-randen (i Torneå) hela natten. Hellant Alm. 1744, s. A 5 a. Är det mycket mörkt, är bäst att (vid skytte på kvällspel) .. taga korn mot dagranden. Källström Jagt 134 (1850, 1861). — bildl. Dagligen, stundligen stå menniskor vid dagranden af en slocknande lycka. Geijer I. 3: 1 (1834). Dagranden öfver oss är smal, men leder oss desto säkrare. Wallin 2 Pred. 2: 102 (1838).
3) [jfr motsv. bet. i d.] (numera föga br.) synrand, synkrets, horisont; särsk. bildl. Dessa qväden, .. / Der lifvets känsla .. / Tycks finna utom sig en herrlig motbild, / Som går på samma hjertas himmel opp / Men från en annan dagrand. Atterbom LÖ 1: 169 (1824, 1854). jfr: De minnen (från jordelifvet), som äro af rent andelig natur .. uppstiga i evighetens dagrand i samma mån som tidens sol sjunker. Genberg 1: 39 (1863).
Spalt D 147 band 6, 1906