Publicerad 1907   Lämna synpunkter
DANSKHET dan3sk~he2t, äfv. 4~1, r. l. f.; best. -en.
Etymologi
[jfr d. danskhed]
egenskap(en) l. förhållande(t) att vara dansk (till födseln l. till tänkesätt, lynne, språk, odling osv.) l. att älska Danmark o. dansk kultur osv.; äfv.: danskt herravälde l. danskt inflytande (i språkligt l. kulturellt afseende osv.); ”det danska”; jfr DANISM 1 o. DANSKERI. G. W. Gumælius (1824) hos Ahnfelt Rääf 251. Ännu kan Schleswig bevaras, om Danskheten där får sin rätt, och ställes lika med Tyskheten. Tiden 1848, nr 43, s. 1. Fredrik V (i Danmark) var .. gift .. med Lovisa, en engelsk prinsessa, som genom sin danskhet gjorde sig utomordentligt älskad. Kjellgren Danm. hist. 138 (1862). (Madvigs) danskhet (uteslöt) ingalunda kärlek till den skandinaviska nordens öfriga länder. C. Cavallin i Ny sv. tidskr. 1887, s. 12. Svenskheten framträdde (under reformationstiden) i skarp och medveten motsats både mot danskheten och mot de romersktkatolska traditionerna. Cederschiöld Skriftspr. 31 (1897).

 

Spalt D 361 band 6, 1907

Webbansvarig