| Publicerad 1908 | Lämna synpunkter |
1) [jfr motsv. anv. i sv. dial., d., nor., nyisl., t., meng. o. eng.] (hvard.) tr.: slå (lätt, med flata handen), gifva (ngn) dask; jfr BADA 5 b, BADDA 9, BASA 4 a, BASKA. Daska .. slå. Stiernhielm Lex. goth. 13 a (c. 1630). Arvidi 50 (1651). Marcus daska. Bergius Småsaker 5: 64 (1756; anfördt bland jullekar); jfr DASK, sbst.1 1 a α. Han .. daskade sig för pannan. R. J. v. Essen i Jägaren 1897, 2: 70. (En gosse till en kalkonhöna:) Stå alldeles stilla, annars daskar jag dig om näbben. Topelius Sommarsjö 1: 58 (1897). jfr: När .. lektorn daskat sig trött. Svahn Öfversitt. 1: 356 (1898). — [jfr motsv. anv. i eng. samt SLÅ, v.] (föga br.) i utvidgad anv. Vågorna daska mot stranden. Dalin (1850). Det daskande regnet. Malm Brytn. 103 (1901). — jfr förb. DASKA OM, OPP, PÅ, TILL.
2) [jfr motsv. anv. i sv. dial., meng. dede he daschede to the ground samt, med afs. på bet.-utvecklingen, SLÅ] (hvard. i vissa trakter) intr.: falla l. ramla handlöst, dimpa. Han daskade i backen, i sjön. — jfr förb. DASKA I, IN, NER.
3) [jfr motsv. anv. i sv. dial.] (hvard. i vissa trakter) intr.; opers.: regna i små skurar med korta uppehåll emellan; jfr BASA 4 c. Det daskar och regnar. Dalin (1868). Sundén (1885).
4) [jfr motsv. anv. i sv. dial. (Österg.; Rääf Ydre 2: 14), nor. o. dan. samt bet. hänga, slänga i d.] (†) gå o. drifva omkring (med ngn). Herdegåssen kleen medh Fåren plägar daska / Och blåser i sin Lur. D. Achrelius (1682) i Förh. o. upps. 20: 377.
5) [jfr motsv. anv. i sv. dial., nor. o. dan. samt, med afs. på bet.-utvecklingen, t. dätscheln, tätscheln, smeka, kurtisera. Enl. Falk o. Torp Etym. ordb. skulle DASKA i denna bet. vara afl. af DASA o. sål. ett från DASKA 1, 2, 3, 4 skildt ord] (†) intr.: lefva otuktigt (med ngn); jfr DASA 3. Lind (1749).
Särskilda förbindelser:
DASKA IN10 4. (hvard., föga br.) till 2: falla in. På ett ställe (i skogen) daskade in en flödande ljusström. Larsson Larssons 15 (1902).
DASKA MED. [jfr sv. dial. daska, d. daske i bet. dingla] (†) närmast till 4: slänga med, följa med (hängande o. slängande). Rönn-Påken dasker mä, Öl-Stånkan glömmes inte. Warnmark Epigr. K 3 a (1688; om vandrande djäknar).
DASKA NER10 4. (hvard. i vissa trakter) till 2: falla ner, ramla ner. Han daskade ner (i vattnet) igen.
DASKA OM10 4. (hvard.) till 1: slå, klå opp. Vill ni, att jag skall daska duktigt om honom? Topelius Fält. 5: 364 (1866).
DASKA OPP10 4. (hvard.) till 1: klå opp.
DASKA PÅ10 4. (hvard.) till 1: smälla på. Understundom .. daskade (Hilmer) så styft på dem bägge (dvs. sina bröder), at de kände det de hade förmyndare. Dalin Arg. 2: 205 (1734, 1754). Han har .. sammankallat de brotslige .. samt utan vidare ringaste krus börjat låta daska på (dvs. exekvera spöstraffet). Z. Cygnæus (1779) i Ur Finl. hist. 283. De der fina frufingrarne daska på, så det är ömkligt och löjligt. Blanche Flick. i stadsg. 80 (1847). Sundén (1885). — särsk. (föga br.) till 1 slutet. Regnet daskade på. Hahnsson (1887).
DASKA TILL10 4. (hvard.) till 1: slå till, smälla till. Berndtson (1881). Hedenstierna Fideik. 212 (1895). Gubben gick och ”daskade” till den efterste (af pojkarna). Svahn Öfversitt. 1: 280 (1898). Jag var inte sen att taga den våta disktrasan och daska till honom om öronen med den. Böhme Dida 57 (1907).
Spalt D 387 band 6, 1908