| Publicerad 1908 | Lämna synpunkter |
DATIV da3~ti2v l. dati4v, stundom da4~ti1v l. dat3~i2v (dati´v Weste, Dalin (1850)); best. -en; pl. -er; stundom DATIVUS dati4vus l. da3~ti2vus, stundom da4~ti1vus l. dat3~i2vus (— ∪ ∪ i vers C. F. Dahlgren 2: 278 (1843)); best. -tiven; pl. -tiver; r. (l. m.).
språkv. kasusform (i sht inom de indoeur. språken) som betecknar den person l. sak åt hvilken ngt gifves l. är ämnadt l. till förmån för hvilken ngt sker l. till hvilken ngt står i ett visst (indirekt) förhållande; äfv. om själfva betydelseförhållandet (oberoende af dess språkliga uttryck); det indirekta objektets kasus. ’Stundom’, ’lagom’, ’ömsom’ äro egentligen gamla dativer. Etisk dativ (vanl. i lat. form: dativus ethicus). (Efter de gamla kasusändelsernas bortfall) blef (det) lätt att med en preposition utmärka dativen. Rosenstein i SAH 1: Föret. 24 (1801). Dativen besvarar frågan: åt, (för, till) hvem? t. e. Jag lemnade brefvet åt betjenten. Gif herrarna rum. Gör din vän den tjensten. Han sade (åt, för, till) min bror, att … Moberg Gram. 31 (1815). Dat(i-vus:) åt Herren. Svedbom Sv. spr. 47 (1824, 1828). Svenska nomina hafva väl ingen särskild kasualändelse för dativus … Till sin inre betydelse måste dock dativus finnas i Svenskan, så väl som i andra språk. Boivie Sv. spr. 285 (1834). Står ej den narren och jönsen och jäcken / Och uppå Mensa ej dativus vet. C. F. Dahlgren 2: 278 (1843). Om dativen ursprungligen är en rent grammatisk kasus med grundbetydelsen af ”den eller det satsen gäller, har afseende på”, eller en lokalkasus till svar på frågan ”hvarthän”, måste t. v. lämnas oafgjordt. NF 8: 476 (1884).
-OBJEKT~02. indirekt objekt. Hammarsköld Gr. spr. 118 (1818). Svedbom Satsl. 30 (1843, 1855). Brate Sv. spr. 164 (1898). (De substantiviska bestämningar till ett adj.) som på främmande språk skulle uttryckas med dativ .. (benämnas af många) dativobjekt. Beckman Sv. spr. 50 (1904). —
Spalt D 394 band 6, 1908