Publicerad 1908   Lämna synpunkter
DEKALOG dek1alå4g l. de1-, r.; best. -en; pl. (föga br., om olika versioner) -er. Anm. I ä. tid förekommer ordet i lat. form. L. Petri Kyrkoord. Y 1 b (1571).
Etymologi
[jfr t. dekalog, eng. decalogue, fr. décalogue, af lat. decalogus (Tertullianus, † c. 230), af gr. δεκάλογος (Clemens Alexandrinus, † c. 215), eg. ett adj. f. ἡ δεκάλογος (näml. βίβλος), ett slags adjektivisk bildning till (οἱ) δέκα λόγοι (Septuaginta, Philo osv.), de tio ’orden’]
(bl. i vetenskapligt färgad framställning) i sht i best. form: de tio ’orden’ (se t. ex. 5 Mos. 10: 4), (de) tio Guds bud. Pfeiffer (1837). I. Hwasser (1851) i Förh. o. upps. 21: 69. Bolin Statsl. 1: 272 (1870). Dekalogen eller de tio orden. Myrberg Röster ur d. Hel. Skr. 111 (1877; öfverskrift). Schück Världslitt. hist. 2: 46 (1901). Tillvaron af en andra dekalog i 2 Mos. 34 (är) troligen blott ett sken. 2 NF 6: 33 (1906).

 

Spalt D 506 band 6, 1908

Webbansvarig