| Publicerad 1908 | Lämna synpunkter |
DEKLAMATÖR dek1lamatö4r l. de1-, l. -œ4r, äfv. 01— (declamatö´r Weste), m.; best. -en, äfv. -n; pl. -er.
person som deklamerar l. brukar deklamera l. ägnat sig åt konsten att deklamera; jfr DEKLAMATOR. — särsk.
1) motsv. DEKLAMERA 1: orator, retor, talare; nästan bl. med klandrande bibet. (jfr DEKLAMERA 2): yrkestalare; frasmakare. Aldrig har man i någon tid mera ropat på Anständighet; och aldrig hafva Sederne — varit mera förskämde: skulle Declamatören utropa. Kellgren 3: 289 (1790). Seneca — som hörer .. til declamatörernas och sophisternas class. Höijer 3: 377 (c. 1810). Grubbe Est. ordl. (c. 1840). Kossuth (d. y.) är visserligen en politisk deklamatör blott, men namnet har dock klang i Ungern. A. Jensen i GHT 1897, nr 288 D, s. 2.
2) motsv. DEKLAMERA 3; jfr DEKLAMATOR 2. Han är en god, en (ganska) framstående deklamatör. Skjöldebrand Acc. 30 (1795). Dalin (1850). (Stenborg) tjusade (på scenen) genom sin talang både som sångare och deklamatör. Crusenstolpe Medalj. 197 (1855). Ekbohrn Främ. ord (1868, 1878).
Spalt D 519 band 6, 1908