| Publicerad 1909 | Lämna synpunkter |
DEKURION dek1ɯriω4n l. de1-, l. -ku-, äfv. 01—, stundom -å4n, m.; best. -en; pl. -er.
i fråga om antika, i sht romerska, förh.:
1) anförare l. chef för en dekuria; särsk. motsv. DEKURIA 1 a. (Legions-)Cavalleriet var delt i 10 Turmä, hvar Turma af 3 Decurier, som commenderades af 3 Decurioner. Eberhardt Allm. hist. 2: 380 (1768). NF 3: 982 (1879).
2) [anledningen till benämningen skall vara, att vid ordnandet af ett municipium urspr. tio män, en dekuria, utsågos att handhafva styrelsen] i municipalsamhälle: senator; under den senare kejsartiden öfvergående till en ärftlig hederspost, hvars innehafvare var ansvarig för skatternas riktiga inflytande. Konv.-lex. 1: 488 (”288”) (1857). Den rådplägande makten låg (i Pompeji) hos en senat om 100 medlemmar, som kallades decurioner. Backman Boissier 29 (1868). Sjögren Verldsh. 1: 277, 311 (1885).
(2) -LISTA~20. De luckor som uppkommit genom dödsfall eller genom utstrykning ur dekurionlistan. Centerwall Rom. fornk. 471 (1891).
Spalt D 554 band 6, 1909