Publicerad 1909   Lämna synpunkter
DELARE de3lare2 (de`lare Weste), om person m.||ig., om sak r. l. m.; best. -en, äfv. -n; pl. =.
Etymologi
[vbalsbst. till DELA, v.1; jfr d. deler, holl. deeler, t. teiler]
(mindre br.) den l. det som delar l. har delat l. skall dela. Lex. Linc. (1640). Serenius (1734; under divider). Lindfors (1815). — särsk.
1) mat. motsv. DELA, v.1 1 e.
a) [efter motsv. anv. af senlat. divisor; jfr holl. deeler, t. teiler] (numera knappast br.) divisor. Divisio lärer, huruledes Divisor, eller, Delaren affdrags aff dividendo, thet är, aff thet Taal, som skal affdeelas. A. J. Gothus Thes. arithm. 38 (1621). Agrelius Kort underv. 74 (1738). Wikforss (1804; under theiler). Schulthess (1885). — särsk. (†) i förb. allmän (dvs. gemensam) delare. Swedenborg Reg. 120 (1718).
b) (†) nämnare. Möller (1807). Heinrich (1814).
2) (†) motsv. DELA, v.1 8, 10: som gifver l. förlänar l. bestämmer ngt. Att lyckan, delare af segrar, makt och rykten, / Dem ömsom ger och tar. J. G. Oxenstierna 5: 55 (c. 1817). Beslute Delaren af menniskornas öden / För mig, som Han det vill, om lifvet eller döden. Därs. 156.
3) motsv. DELA, v.1 11. Förfarandet i Pohlen är ohyggligt, och bör sannerl. bekymra grannarne: skola ej en gång delarena komma i delo? Porthan Bref t. Calonius 167 (1795).
4) motsv. DELA, v.1 12. Hör nu på, o du delare af mitt hjärtas sorg. Cavallin Kipling Wi 89 (1897).
5) motsv. DELA, v.1 19; i ssgrna DAL-, VATTEN-DELARE.

 

Spalt D 641 band 6, 1909

Webbansvarig