| Publicerad 1910 | Lämna synpunkter |
DEMONISK demå4nisk, äfv. -ω4-, adj.; adv. -T.
1) [jfr liknande anv. i t., eng. o. gr.] till DEMON 1: som tillhör l. sammanhänger med l. utgöres af osv. en demon l. demoner; som härrör från l. tyder på (inverkan från) en gud l. en andemakt, guda-, ande-. Den obestämda föreställningen om en dæmonisk stämma, en gudomlig uppenbarelse, som han (dvs. Sokrates) ägt allt ifrån ungdomen. Schröder Philos. hist. 1: 326 (1846). Wägner Filos. hist. 83 (1886, 1908). Skaldestycken, som göra anspråk på att vara dämoniskt inspirerade. Pember Jordens första tidsåldrar 279 (1898). — särsk. [efter gr. δαιμόνιος] (i sht i öfversättningar l. efterbildningar af gr. original) i utvidgad anv.: som går öfver (vanligt) mänskligt mått, öfvermänsklig, utomordentlig; sällsam, förunderlig. Det demoniska (i god, antik mening) som tillhör alla stora snillen. Beskow Minnesb. 2: 123 (1866). (Vi) skola .. rådfråga guden, på hvad sätt .. vi böra begrafva demoniska och gudomliga menniskor. Dalsjö Platon 2: 254 (1872). Demoniska syn! jag vill icke tro / mina ögon, och dock hur neka att här / det Antigone är, som sig närmar till oss. Cavallin (o. Lysander) Sm. skr. 64 (c. 1880; gr. δαιμόνιον τέρας). Det i hellenisk mening demoniska, som möter oss i Antinousbilderna. Rydberg Rom. d. 228 (1882).
2) [jfr motsv. anv. i t., eng. o. senlat.] till DEMON 2: stående i (l. tydande på) samband med l. härrörande från den onde (l. onda makter), djäfvulsk, satanisk, diabolisk, infernalisk, ohygglig, otäck, hemsk, kuslig; samvetslös, hjärtlös, ondskefull, som frossar i det onda; särsk. om ngn l. ngt hvars onda l. hemska väsen röjer sig på ett visst betagande l. imponerande sätt: hemskt tjusande l. tilldragande l. fascinerande (ofta med bibet. af ngt mystiskt). Hvad likhet kan der utletas mellan hans (dvs. Byrons) demoniska natur och min menskliga ..? Tegnér 5: 453 (1825). (Ankarström) var demonisk ej af det slaget, som drager; men af det, som frånstöter. Almqvist Drottn. j. 202 (1834). Skärande ljud af en demonisk klagan. Franzén Minnest. 3: 385 (1838; i fråga om Lidners diktning). Det faller sig lättare att besegra sin afsky för brottsliga menniskor, när man anser deras ädlare jag vara bundet af en demonisk öfvermakt, än när man betraktar dem sjelfve såsom djeflar. Melin Jesu lefv. 2: 82 (1843, 1855). Fiendtliga inflytelser från ett demoniskt rike. Rydberg Magi 23 (1865). Laras panna, den demoniskt skumma, / Drog sig i hop i svart. Strandberg 3: 181 (1869). Denna qvinna (den s. k. Fornarina), som .. på verldens största målare utöfvade ett så dämoniskt inflytande. Ljunggren Resa 257 (1871). Strindberg Hafsb. 224 (1890). Trolltyg och demoniskt väsende. Vetterlund Stud. o. dikt. 93 (1892, 1901). Den demoniskt hersklystna Irene. NF 18: 786 (1894). En dämonisk naturs hemlighetsfulla begär att sarga och ställa till olycka. Levertin Essayer 1: 103 (1902). Hon föreställer sig, som så mången annan ungmö, sitt ideal som en mer eller mindre demonisk personlighet med minnen från ett hemskt förflutet. C. D. af Wirsén i PT 1904, nr 192 A, s. 3. Styckets dämoniske bof. SD(L) 1908, nr 266, s. 6. Slafveriet under egna passioners demoniska välde. R. Törnebladh i Lefnadsteckn. i VetA IV. 4: 3 (1909). — särsk. [jfr motsv. anv. i t., mlat. o. af gr. δαιμονικός] (†) till DEMON 2 a: besatt (af en ond ande). De så kallade Dämoniska eller besatta. Griesbach Dogm. 145 (1797). Ritterberg De Marées 1: 178 (1797; se under DEMON 2).
Spalt D 712 band 6, 1910