| Publicerad 1910 | Lämna synpunkter |
DENATIONALISERA de1natʃωnal1ise4ra l. den1-, l. 0101040, i Sveal. äfv. -e3ra2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -ING.
1) [jfr motsv. anv. i t. o. eng.] (föga br.) beröfva (ngn l. ngt) hans (dess) nationalitet l. egenskap att tillhöra en viss nation l. att utgöra en (själfständig) nation; i pass. äfv.: förlora sin nationalitet osv. Neutrala skepp, som låtit visitera sig af Engelska krigsskepp, borde anses denationaliserade. Regnér Första begr. 1: 100 (1813). G. Dalin (1871).
2) [jfr motsv. anv. i t., eng. o. fr.] beröfva (ett folk, ett land osv.) de nationellt egendomliga dragen; i sht i pass.: förlora de nationellt egendomliga dragen. G. Dalin (1871). NF (1879). Jag framkastade det påståendet, att svenska folket var på den allra bästa väg att denationaliseras. Strindberg Röda r. 293 (1879). Stäld i vester, skulle den lätt mottaglige karelaren löpt fara att denationaliseras, medan han i öster ej haft att frukta kulturens öfvermakt. Z. Topelius i Finland 56 (1893). Ett försök att på allvar denationalisera de finsktalande svenskarna genom att söka beröfva dem deras språk. AB 1898, nr 254, s. 2. Kejsartidens denationaliserade romare. Schück Världslitt. hist. 1: 568 (1900).
Spalt D 866 band 6, 1910