Publicerad 1910   Lämna synpunkter
DENTIKEL däntik4el l. den-, r. l. m.; best. -n; pl. -klar.
Ordformer
(denticule Sturtzenbecher Ing. lex. (1805); denticuler (pl.) König Mec. 68, 70 (1752))
Etymologi
[jfr eng. denticle o. (efter fr.) denticule, fr. denticule, af lat. denticulus, eg. liten tand, dim. af dens (se TAND)]
1) [jfr motsv. anv. i eng., fr. o. lat.] byggn. benämning på hvarje särskild af de rektangulära, ganska tätt i rad sittande små konsoler, vanl. med bredden 2/3 af höjden, hvilka bilda den undre delen af kranslisten i joniska, korintiska o. romerska (komposita-)pelarordningarna samt äfv. i liknande anv. förekomma i senare arkitekturverk, på arkitektoniskt utbildade möbler o. d.; i sht i pl.; jfr KALFTÄNDER, TANDLIST. Den Joniska (pelarordningen igenkännes) på sitt capitel .. samt igenom cornicher (tryckfel för cornichen), som har denticuler, eller kalftänder. König Mec. 68 (1752). Husen .. pryddes (under 1600-talets senare hälft) med en enkel taklist, hvars hängplatt ibland ersattes med dentiklar. Stockholm 2: 176 (1897). Tekn. tidskr. 1898, A. B. s. 40.
2) fysiol. o. med. nybildning af tandben inuti tandens ihålighet. Lenhardtson Tandläkek. 210 (1897). 2 NF (1906).
Ssgr: (2) DENTIKEL-BILDNING030~20. Lenhardtson Tandläkek. 210 (1897). —
(1) -LIST~2. Tekn. tidskr. 1892, s. 6.

 

Spalt D 926 band 6, 1910

Webbansvarig