| Publicerad 1910 | Lämna synpunkter |
DENUNCIANT de1nunsian4t, äfv. den1-, äfv. 0104, l. DENUNTIANT -tsi-, m.||ig.; best. -en; pl. -er.
a) motsv. DENUNCIERA 1: angifvare; vanl. med föraktlig bibetydelse; nästan bl. jur. l. i fråga om utl. förh.; ss. jur. numera föga br. Nehrman Pr. cr. 44 (1759). Denuncianten var förfallen till ansvar för calumnie, om hans uppgifter funnos ogrundade. Nordström Samh. 2: 492 (1840). De rop om ”separatism”, som utgingo från moskovitiske centralisationsifrare, judiska denuncianter och klerikale obskurantister. Hjärne Östanifrån 80 (1879, 1905). ’Tredje afdelningens’ lyssnande denuncianter. Hemberg Fr. Kola 113 (1902; i fråga om ryska förh.).
b) (mindre br.) jur. motsv. DENUNCIATION b: svarande som låter instämma inför rätten tredje person i ändamål att antingen af denne erhålla biträde till sin rätts värjande l. emot honom hafva talan öppen om ersättning för hvad som gm rättegången kan förloras. Schrevelius Civilpr. 168 (1853). Konv.-lex. 1: 500 (”300”) (1858). Broomé Civilpr. 148 (1882).
Spalt D 929 band 6, 1910