Publicerad 1910   Lämna synpunkter
DENUNCIAT de1nunsia4t, äfv. den1-, äfv. 0104, l. DENUNTIAT -tsi-, m.||ig.; best. -en; pl. -er.
Etymologi
[vbalsbst. till DENUNCIERA; jfr t. denunziat, som dock är anträffadt bl. i bet. a]
jur.
a) (föga br.) motsv. DENUNCIATION a: angifven l. anklagad person. Ekbohrn Främ. ord (1868, 1878).
b) (mindre br.) motsv. DENUNCIATION b: person som af en svarande i en civilprocess erhållit en denunciation. Schrevelius Civilpr. 168 (1853). Broomé Civilpr. 147 (1882).

 

Spalt D 929 band 6, 1910

Webbansvarig