| Publicerad 1910 | Lämna synpunkter |
DESERTÖR des1ærtö4r l. de1-, l. -är- l. -er-, l. -æ4r (desärrtö´r Dalin), m.; best. -en, äfv. -n; pl. -er ((†) deserteurs Nordberg K. XII 1: 147 (i handl. fr. 1701)).
1) krigsman som hemligen o. olofligen afvikit från den trupp han tillhör, rymmare; jfr FÄLTFLYKTING. En part Invånare i Landet (draga) icke försyn före, at illa, hårdt och skimfeligen handtera dem som utskickas, til at ertappa slike Deserteurer. Stadg. ang. landtmil. 1: 474 (1684). Deserteurer ur Cronans tiänst. Publ. handl. 2: 855 (1731). Om vi af förnäma och vackra munnar hört så ofta Rymmarn, som Alexis eller Deserteuren (titel på ett populärt skådespel af Sédaine), skulle det ordet nu låta lika så oanstöteligt, som något af de bägge senare. SP 1778, s. 5. Redan befanns tonen i Norska arméen ansenligt nedstämd, och desertörer anlände hoptals samt hemförlofvades, efter att hafva aflagt tro- och huldhetseden åt vår allernådigste monark och hans regering. Ljunggren Minnesant. 256 (c. 1815). Gardister skickades i flere riktningar ut efter desertören, som någon trodde sig hafva sett gå emot skogsbacken. Runeberg 4: 191 (1834, 1858; i fråga om krigslek af skolpojkar). Utom igenkända desertörer (skall) ingen blifva anhållen vid utmarschen. Oscar II i VittAH 25: 125 (1863; i fråga om kapitulation).
Spalt D 1005 band 6, 1910