| Publicerad 1911 | Lämna synpunkter |
DETERMINATIV detær1minati4v l. 0300~2 l. 0400~1, stundom det1ær- l. de1tær- l. -tär- l. -ter-, n.; best. -et; pl. = l. -er; i bet. 1 äfv. (i sht förr) DETERMINATIVUM detær4mina~ti1vum l. 0300~20, äfv. 010040, n.; best. -ivet, i best. anv. äfv. utan slutartikel; pl. -iver, äfv. -iva.
eg. ngt som logiskt (närmare) bestämmer l. preciserar ngt; särsk.
1) [om termens ålder se DETERMINATIV, adj. 1] språkv. om vissa slag af ord med hänsyn till deras grammatiska funktion.
a) [jfr motsv. bet. i t.] determinativt pronomen l. adverb (se DETERMINATIV, adj. 1 a o. b). Silverstolpe Adelung 80 (1805). Svedbom Satsl. 66 (1849, 1855; uppl. 1845: demonstrativ). Schiller Sv. spr. 52 (1859). Brate Sv. spr. 106 (1898). — särsk.
α) (föga br.) i ngt utvidgad anv. om adv. mera o. mindre samt (allt)för framför adj., då de kräfva komplement i form af följande sats (inledd af resp. än, än att, l. för, för att). Svedbom Satsl. 76 (1849, 1855).
β) (†) om adv. så i viss anv. i hufvudsats (se DETERMINATIV, adj. 1 b β). Svedbom Satsl. 75 (1849, 1855; uppl. 1845: demonstrativ). Nordvall Modersm. 86 (1863).
γ) (†) om adv. dock, likväl, då de svara mot en koncessiv konjunktion i föregående bisats. Svedbom Satsl. 79 (1849, 1855).
b) (†) om visst slags konjunktion (se DETERMINATIV, adj. 1 d). Svedbom Satsl. 75 (1849, 1855; uppl. 1843, 1845: demonstrativerna). Många pronominal-particklar hafva en blott demonstrativ bemärkelse, d. v. s. äro blott adverber och kunna således aldrig nyttjas såsom determinativer d. v. s. såsom konjunktioner; t. ex. Förut, Sedermera, Tillförene. Fryxell Sv. spr. 99 (1861, 1865).
2) [jfr motsv. anv. i t., införd af G. Curtius (i Zeitschr. f. vergl. sprachf. 4: 212 (1855)), o. i fr.] språkv. språkligt bildningselement hvarigenom en s. k. primär ’rot’ utvidgas till en sekundär (o. därmed ofta också till betydelsen närmare preciseras); i sht i ssgn ROT-DETERMINATIV. Den med determinativet -s- försedda onasalerade roten. E. Hellquist i Ark. f. nord. filol. 7: 161 (1891). Noreen Vårt spr. 7: 94 (1906).
3) [jfr motsv. anv. i t., eng. o. fr.] språkv. i hieroglyf- o. kilskrift: begreppstecken l. ideografiskt tecken afsedt att förtydliga föregående l. efterföljande fonetiska tecken. C. F. Bergstedt i Frey 1850, s. 482. Flera bland dessa tecken hafva ursprungligen varit ideogram för de nämnda begreppen .., men såsom ”determinativ” stå de i texten blott för ögats räkning, ej för örats; de äro ej afsedda att uttalas. E. H. Tegnér i UVTF 12: 21 (1875). NF 8: 680 (1884). Såsom ideografisk beteckning sönderfalla hieroglyferna i två stora grupper: 1:o allmänna determinativ och 2:o speciella determinativ eller rena ideogram. Piehl Bild. fr. Egypten 30 (1896). Determinativ åtfölja (i hieroglyfskriften) ej alla ord; i allmänhet fogas de endast till sådana fonetiska värden, som äro i behof af närmare förklaring genom ett betydelseangifvande tecken. 2 NF 6: 1497 (1907). — jfr KLASS-DETERMINATIV.
Spalt D 1106 band 6, 1911