| Publicerad 1911 | Lämna synpunkter |
DIAKONAT di1akona4t l. -kå- l. -kω-, äfv. 0104 (– – -át Dalin), n.; best. -et; pl. = l. -er.
(i sht kyrkohist.) en diakons ämbete l. värdighet l. befattning l. syssla; diakoninstitution. — särsk.
a) motsv. DIAKON a. Diakonaten anförtroddes för vården om deras kön åt qvinnor som kallades diaconissæ. Anjou Kyrkoh. 7 (1842, 1867). (Arkippus) innehade ett kyrkligt embete, måhända diakonatet, vid den christna församlingen i Colossæ. Melin Hel. skr. Filem. 2 anm. (1865). Ahnfelt Etik II. 2: 222 (1906).
b) motsv. DIAKON b. Simonien är ingenstädes större än i Påfvedömet. Gier icke en ringa Clericus hos eder ofta vt två, tre och flere hundrade Ducater för ett litet Diaconat? Scherping Cober Cabinetpredicanten 2: 409 (1733, 1737). Serenius (1734; under deacon). — jfr SUB-, UNDER-, ÄRKE-DIAKONAT.
c) motsv. DIAKON c. Schroderus Osiander 1: 302 (1635). Sedan .. denne Isacus skulle blifwa förhulpen till diaconatet i klöstret i Refwle. Consist. acad. Abo. ä. prot. 3: 469 (1670). Skarstedt Herdam. 106 (1880).
Spalt D 1171 band 6, 1911