| Publicerad 1912 | Lämna synpunkter |
DIGERDÖD di3ger~dø2d (di`gerdöden Weste), r. l. m.; best. -en; pl. (i bet. 2; föga br.) -ar (De Geer Præs. i VetA 1754, s. 34).
1) nästan bl. i best. sg.; benämning på den förhärjande farsot som i midten af 14:de årh. förödde största delen af Asien o. Europa o. särsk. under år 1350 hemsökte Sverge: stordöden, svarta döden. Thesse tre nampnkunnige plåger, som kalledis svarthe döden, dijgredöden och store döden. G. I:s reg. 25: 138 (1555). Mången (har) stadnat i the tanckarna, thet (dvs. bruket att säga ”Gud hjälp” vid nysningar) först kommit i bruk, när Degerdöden gick öfwer landet. Isogæus Segerskiöld 1091 (c. 1700). En stor och almän Pestilentia … Utödandes både Städer och Länder, hvarföre den i gamla Svenska skrifter och handlingar med många Epitheta blifvit nämd såsom Diger döden, Svarta döden, Rote döden. E. Brenner (1710) i Hygiea 1839, s. 308. (Doktor Matthias) dödde 1350 antingen af den då grasserande Digerdöden eller af annan sjukdom. Lagerbring 1 Hist. 3: 624 (1776). Ilmoni Sjukd. 1: 121 (1846). Düben Lappl. 365 (1873). Farsot och digerdöd sörjde .. för, att han (dvs. Petrarca) hade fler förstående vänner bland de döda än bland de lefvande. Wulff Petrarcabok 284 (1905).
2) (numera bl. mera tillfälligt) i utvidgad l. bildlig anv.: härjande farsot, pest; äfv. (numera nästan bl. med skämtsam anstrykning) om sjukdom bland djur. Så lät Gud alla plågorna .. sammanstöta på en gång .. och ther ofwan vppå diger död och pestilentia. Swedberg Dödst. 517 (1711; i utläggning af plågorna i Upp.). Sten-rör ligga allestädes i skogen ..; desse gifva oss ett vedermäle på de fordna tiders myckenhet af invånare, dem någon diger-död så starkt utsopadt, at slägten ännu icke kunnat komma til minsta antal af det förra. Linné Sk. 48 (1751). Han (dvs. Skaparen) har gifvit dem (dvs. insekterna) fiender, som utrota en stor hop af dem hvart år: de måste jämväl ofta utstå sjukdomar och Diger-dödar. De Geer Præs. i VetA 1754, s. 34. Den ena dehlen flyr den andras omgänge med samma åtrå, som vore en diger död för handen. Höpken 1: 12 (c. 1755; möjl. att fatta ss. två ord). Vår Lands-skötsel och andra gamla näringar röna däraf (dvs. om nya manufakturers inrättande kommer att ”skingra folkstyrkan”) ej mindre våldsam känning, än af en liten Digerdöd. Gadd Intr. i VetA 1761, s. 45. Hans kära hälft hade gifvit honom den smärtande Jobsposten, att digerdöden inkommit i hans ladugård och på ett dygn bortröfvat ett par oxar, tre kor och fem kalfvar. Braun V. 2: 36 (1850).
Spalt D 1278 band 6, 1912