| Publicerad 1912 | Lämna synpunkter |
DIGRESSION dig1räʃω4n l. di1-, l. -eʃ- (digrässchón Dalin), r. (f. Dalin (1850), Lundell); best. -en, hvard. i mellersta o. norra Sv. äfv. =; pl. -er.
1) [jfr motsv. anv. i eng.] (mindre br.) afvikande l. utvikning i lokal bemärkelse från rätta vägen l. ut öfver de rätta l. vederbörliga gränserna o. d., afstickare (se d. o. II b). En sned blick upp mot (den finska järnvägs-)kartans kant visar, att de fennomanska språksträfvandena ej heller förakta en liten digression in i .. Norrland, der vi läsa Uumaja jemte Umeå och Piitime jemte Piteå. H. Sohlberg i Verdandi 1890, s. 274.
2) [jfr motsv. anv. i t., eng. o. fr.] astr. vinkelafstånd hvari en himlakropp skenbart befinner sig från sin centralkropp, då båda betraktas från en utanför den förras bana belägen punkt, elongation; särsk. med afs. på de inre planeterna (Venus o. Merkurius) sedda från jorden; äfv. speciellt om de varierande vinkelafstånd hvari dessa planeter befinna sig, då de under sina omlopp äro skenbart längst aflägsnade från solen. Mercurii största digression (är) 28° 20′, utom hvilken han aldrig går ifrån Solen, och 17° 36′ dess minsta digression, inom hvilken han icke stadnar uti sin gång efter samma led, då han på ena eller andra sidan går ifrån Solen. Melanderhjelm Astr. 1: 253 (1795). Dalin (1850). Veneris största östliga vinkel-afstånd eller s. k. digression. Lindhagen Astr. 470 (1861). Digressionen är östlig, när planeten är aftonstjärna, västlig, när den är morgonstjärna. 2 NF (1906).
3) [jfr motsv. anv. i t., eng., fr. o. lat.] afvikande l. afvikelse l. utvikning i tal l. skrift från (det egentliga) ämnet l. från det hvarpå hufvudintresset för tillfället är riktadt; ofta mer l. mindre konkret. Oelreich 61 (1755). Digression. Afsprång ifrån ämnet i en afhandling. Sahlstedt (1769). Det var också en mägta stark digression, ifrån sal(ig) farmors lärorika tal, till Alexander Magni bataljer. Kexél 1: 251 (1789). Recensenten ber om förlåtelse för denna lilla digression. Vet.-handl. f. läk. IV. 3: 4 (1796). Åter en digression! ropade Castania. V. F. Palmblad i Phosph. 1812, s. 120. Man bör .. undvika .. vidlöftiga Digressioner, d. ä. afvikningar från hufvudsaken, hvilken genom dem lätt kan förloras ur sigte. Moberg Gram. 71 (1815). Hans (dvs. Pindarus’) digressioner, som man i allmänhet finner så utsväfvande och hårdragna, höra väsentligen till hans ämne. Tegnér 3: 511 (1816). Då vi nu kommit till nominernas kasusformer, må det vara oss tillåtet att göra en digression från vårt egentliga ämne, och ur phonetisk synpunkt betrakta några kasusändelser. M. Akiander i Suomi 1845, s. 391. Såsom ofta hos honom är fallet, gör han (dvs. Rudbeck) åtskilliga ej fullt till saken hörande, men icke därför mindre roliga digressioner. Annerstedt Rudbeck Bref cxcix (1905).
4) (†) mus. utvikning (från en tonart till en annan). Dessutan så hafva .. några af de brukeliga Thonerna (dvs. tonarterna) sina Digressioner in uti de obrukeliga. Londée Kellner 30 (1739). Därs. 53.
Spalt D 1296 band 6, 1912