Publicerad 1912 | Lämna synpunkter |
DIKLINI di1klini4 l. dik1-, r.; best. -en, äfv. -n.
bot. egenskap(en) l. förhållande(t) att vara diklin; jfr DIKLINISM. Diklini, bot., det förhållandet hos en del fanerogama växter att han- och honorgan finnas i olika blommor. NF (1880).
Spalt D 1312 band 6, 1912