DILE, m.; pl. -ar.
Etymologi
[jfr sv. dial. dile, ”spene hos djur, som hafva flere än 4, såsom hundar, kattor, svin, m. fl.” (Närke; Djurklou Ner. folkspr. 23 (1860)), ”grisspene” (Sö. Hall.; Wigforss S. Hall. folkm. 1: 47 (1913)). Ordet synes vara en afl. af samma stam som ingår i DIA, v.; jfr DELA, v.2, samt fht. tila, kvinnobröst, gr. ϑηλή, bröstvårta, ir. del, spene, äfvensom lat. filius, son (jfr FILIAL), samt lett. dīle, dikalf; jfr äfv. isl. dilkr, dilamm, o. DELKHORN]
(†) spene. Af stadigwarande wattuådror såsom ymnogt flödande dijhlar, vtgiuter (Kaukasus) vti Asiæ länder the aldranamnkunnigaste Floder Eufrat och Tiger. Peringskiöld Jordanes 21 (1719; lat. copiosis uberibus).
Spalt D 1375 band 6, 1914
Webbansvarig
admin_saob@svenskaakademien.se
