Publicerad 1914   Lämna synpunkter
DILL dil4, sbst.2, r. l. m.; best. -en; pl. -ar l. -er ((Hennerberg o.) Norlind Orgeln 2: 125 (1912)).
Etymologi
[af t. dille, tille (den enda form som är uppvisad i fullt motsv. bet.), tülle, f., i allm.: rör (af skilda slag, t. ex. pipa på en ljusstake), ränna, identiskt med mht. tülle, n., pålverk, palissad, rör, hylsa (särsk. för att fästa en pil- l. spjutspets); jfr äfv. mnl. dulle, holl. dil, dille, rör, hylsa, hvaraf möjl. ä. fr. dille, pipa på en ljusstake (Duëz Dict. it. & fr. 2 (1659)). Med afs. på ordets möjliga härkomst se Schade Altd. wb. (1882; under tulli) o. jfr Kluge Etym. wb. (1910; under tülle)]
mus. på orgel: benämning på den inrättning hvari en tungpipas ’hufvud’, dvs. nedersta del, är inpassad; fot, stöfvel. Drake Töpfer 78 (1850). Höijer Musiklex. 367 (1864). Dillen .., som är gjord av trä eller metall — i förra fallet är den fyrkantig, i senare fallet rund —, bildar ett slags kanal, vilken undertill är formad i likhet med en labialpipas fot och inpassad i ett piphål å pipstocken. Hennerberg (o. Norlind) Orgeln 1: 101 (1912).

 

Spalt D 1383 band 6, 1914

Webbansvarig