| Publicerad 1915 | Lämna synpunkter |
DINGO diŋ4ω l. diŋ4gω, äfv. -å, m.||ig.; best. -on, i best. anv. äfv. utan slutartikel (Scheutz Naturh. 25 (1843)); pl. -er (Stuxberg (o. Floderus) Djurv. 2: 535 (1902)) l. -s (Knös Lifv. i Austr. 86 (1875)).
benämning på en i Australien (o. på Sumatra) lefvande, vild l. stundom halftam hund(art), Canis dingo Blbch. Ödmann White 93 (1793). Dingo, en hundart, Nya Holländarnes enda husdjur. Palmblad Lärob. i geogr. 242 (1835, 1851). Dingons utseende, färg och hela väsen erinra om räfven, ehuru den förre är mycket större och starkare än Mickel. 1 Brehm 1: 152 (1874). Det enda större rofdjuret (i Australien) är ”dingon” en vild hundart som gjorde stor skada på fårhjordarna; derföre har man nästan utrotat honom med stryknin. G. Hjelmerus i Verdandi 1886, s. 236. En australisk stam, som har dingon (den inhemska hunden) till sitt totem, tjuter och går på alla fyra vid sin totemfest. Nilsson Prim. rel. 45 (1911).
-HUND~2. Fries Årsber. t. VetA 1836, s. 34. Den så kallade dingo-hunden (Canis dingo), af hvilken en varietet anträffas på Sumatra. Reuter Djurgeogr. skildr. 110 (1903). —
-VALP~2.
Spalt D 1455 band 6, 1915