Publicerad 1915   Lämna synpunkter
DIONYSOS di1ony4sos l. di1å- l. di1ω-, äfv. DIONYSUS -sus, m.; gen. Dionysos’ resp. Dionysus’.
Ordformer
(Dionysius Jacob v. Engeström i VittAH 6: 114 (1788), Deleen Fabell. (1831; jämte Dionysus))
Etymologi
[af lat. Dionysus, gr. Διόνυσος, hos Homerus m. fl. äldre skalder Διώνυσος. Namnet har (se Pauly-Wissowa) tolkats ss. Διὸς νῦσος Zeus’ son (jfr DIOSKUR). Skrifningen Dionysius möter redan hos senlat. förf. (Ausonius, född 310 e. Kr.)]
(nästan bl. i mera lärd framställning) i den grekisk-romerska mytologien förekommande benämning på vinets o. hänryckningens gud, äfv. o. vanligen (med ett annat grekiskt namn) kallad Backus; stundom symbol för (o. närmande sig bet. af) vin, berusning. Öfver Indus, öfver Gangen / fordom Dionysus for / tyrsus-väpnad, och kring vagnen / svärmade menaders kor. Tegnér 2: 69 (c. 1808). En gud blott gifves, han må kallad bli / Apollon, Dionysos, egidskakarn Zevs. Stagnelius 1: 280 (1822). När ej dygd kan elda hjertat, tänd det i backantisk brand! / hos befriarn Dionysos glöm en stund din skam och nöd, / du som skyr befriarn Striden och befriarn Ädel Död! Rydberg Dikt. 1: 28 (1876, 1882).
Ssgr (Anm. Där ej annat uttryckligen angifvits, har i nedan anförda citat första ssgsleden formen Dionysos-): DIONYSOS-, äfv. DIONYSUS-FEST1030~2. jfr DIONYSIER, BACKANAL(IER), BACKUS-FEST. Den mindre Dionysosfesten (i Aten). Loenbom Gr. antiqv. 119 (1825). Cavallin (1873: Dionysus-; under dionysia). Andersson Gr. dram. 4 (1890, 1910). —
-FIRANDE~200, p. adj. jfr BACKUS-FIRANDE. Andersson Gr. dram. 1 (1890, 1910). —
-HYMN~2. Andersson Gr. dram. 3 (1890, 1910). —
-KULT~2. jfr BACKUS-KULT. Palmblad Fornk. 1: 501 (1844). —
-TÅG~2. jfr BACKUS-TÅG. Palmblad Fornk. 1: cxiv (1843).

 

Spalt D 1458 band 6, 1915

Webbansvarig