| Publicerad 1918 | Lämna synpunkter |
DITYRAMB dit1yram4b l. di1-, r. (m. Dalin (1850), Lundell m. fl.); best. -en; pl. -er. (I ä. tid nyttjades lat. form, t. ex. Wennerdahl Lex. myth. (1748), Envallsson Mus. lex. (1802))
1) i fråga om grekiska förh.: lofsång till Backus; äfv. om likartade kväden till andra gudomligheters ära; i utvidgad anv. äfv. om senare tiders förh.: yrande lofsång till vinet (o. kärleken). Hammarsköld Poet. stud. 143 (1811, 1813; titel). Man har trott .. att i Bellmans dithyramber uttryckte sig endast bordel-lifvet i all sin verklighet. V. F. Palmblad i Poet. kal. 1812, 2: 20; jfr 2. Pindari dityramber, ett slags sånger, som under halft rus afsjöngos vid Bacchi fester. Tegnér 3: 513 (1816). Nybom 2: 7 (1844; titel). Schück Världslitt. hist. 1: 103, 113 (1899).
2) [jfr motsv. anv. i t., eng. o. fr.] lyrisk dikt som gm form o. stämning erinrar (l. vill erinra) om en dityramb i bet. 1; sång (ofta diktad i friare meter) som är (l. vill vara) ett omedelbart o. högstämdt uttryck för våldsam hänförelse o. inspiration. Den 24 Januarii 1808. Dityramb. SP 1808, nr 19, s. 1 (titel på en dikt af J. O. Wallin). Ljunggren Estet. 2: 386 (1860). Den enkla folkvisan, den sirliga, konstmässiga sonetten, den hänförda dityramben (osv.). Cederschiöld Spr. i spr. 1: 32 (1909). — i bild (jfr 3). (Somliga människors lif har varit) fullt, om äfven kort, — en dithyramb sjungen i odödlighetens tempel. Bremer Nina 76 (1835). — jfr FRIHETS-DITYRAMB.
3) bildl.
a) [jfr motsv. anv. i eng., fr. o. gr.] klandrande l. ironiskt, med tanke på måttlösheten o. öfverdriften som ofta utmärker en dityramb i bet. 1 o. 2: högtrafvande l. braskande l. svulstig utgjutelse; öfverdrifvet lofsjungande osv. I stället för kritik innehåller recensionen en dityramb öfver arbetets förtjänster. (Brinkman) är .. så van vid det eländiga, att det medelmåttiga, när det någon gång möter honom, synes honom idel förträfflighet. Annorlunda kan jag icke förklara mig hans dityramber. Tegnér 5: 231 (1821). Geijer I. 4: 65 (1822).
b) utan klandrande bibet. Sturzen-Becker 5: 178 (1862). I denna dityramb af färger och ljus gick solen ned, röd och strålande. Anholm Gog 11 (1895). Din mun under rosende insegel teg, / men din blick var en hög dityramb. Karlfeldt Frid. lustg. 15 (1901).
-DIKTNING. —
Spalt D 1699 band 7, 1918