| Publicerad 1918 | Lämna synpunkter |
DJURLIGHET, r. l. f.; best. -en.
(†) sbst. till DJURLIG: egenskap(en) l. förhållande(t) att vara djur; djurisk natur l. ståndpunkt; hvad som utmärker l. karakteriserar ett djur; den afdelning inom naturen som utgöres af djuren; den animala l. djuriska delen af människan; jfr DJURISKHET. Müller .. bestridde .. merberörde Kräks (dvs. korallernas) helt och hållna djurlighet. A. Modeer i VetAH 1793, s. 247. Djuren synas också hafva någon likhet af förnuft: skulle då detta sednare höra också till djurligheten? Leopold 2: 353 (1801). Intet annat heligt gifves (enl. rationalismen) för menniskan, än hennes egen vinning eller fåfänga, .. intet annat saligt än hvad hennes djurlighet njuter. Wallin Rel. 4: 171 (1816). I .. (människan) har ju äfven djurligheten uppnått sin största förmåga till fullkomning. Atterbom Philos. hist. 386 (1835). Dens. Poes. hist. 1: 238 (1848).
Spalt D 1787 band 7, 1918