| Publicerad 1920 | Lämna synpunkter |
DOFHET då3v~he2t, i sydligaste o. sydvästra Sv. vanl., eljest sällan 4~1, r. l. f.; best. -en.
1) (mindre br.) till DOF, adj. 1: kväfvande hetta, kvalm. Dofhet. Vapor, æstus. Ehrencrona (c. 1730). Schulthess (1885). Auerbach (1908).
2) [jfr motsv. anv. i holl.] (mindre br.) till DOF, adj. 7: domning, känslolöshet, dåsighet, slöhet; matthet. (Vid användningen af Datura) gick det ända til en ledernes dåfhet, som dock icke länge räkte. Sv. Merc. IV. 2: 37 (1758). Vid .. (Samums eller Sirockos) hemska flägt känner du redan en allmän dofhet och lamhet sprida sig öfver dina intellectuella krafter. Bremer Teckn. utur hvard. 169 (1828). Jag frågade mig om det var denna känsla (af ensamhet) som kastade en viss slöja eller dåfhet öfver hans ögon. Dens. N. verld. 3: 379 (1854).
Spalt D 1861 band 7, 1920